söndag 8 januari 2012

Allt kan hända när man öppnar sig för det som redan finns

Allt kan hända när man öppnar sig för det som redan finns.  Det är en devis som vi har i vår nya broschyr.  Det handlar förstås om skrivandet men också om livet i stort.

En gång för några år sedan öppnade jag mig för något som redan fanns. Jag gjorde det tillsammans med en nära kompis. Vi var på en föreställning på Dansens Hus och dansarna tänjde på gränser och interagerade med publiken. Man förstod ganska snart att den ena föreställningen inte var den andra lik. För här skapade vi tillsammans.

Plötsligt ligger en av dansarna, en man, på golvet och krampar. Runt omkring står de andra dansarna, kanske också tillsammans med några ur publiken, och det är kaos och skrik. Han ligger i spasmer och detta är inte riktiga livet utan en föreställning. Jag vet det men samtidigt reser sig någon i mig, någon som säger att det här är på liv och död.

 Jag tittar in i min kompis ögon och hon nickar. Vi går mellan bänkraderna, ner på scenen och försöker pressa ner mannen så han ska bli stilla och lugn. Han kämpar emot, vi gör allt vi kan för att brotta ner honom.  Det blir tyst. Det är inte ofta det händer men just nu har vi stannat tiden. Våra andhämtningar blir en gemensam: en experimentell dansare, två medelålders kvinnor sprungna ur arbetarklassen, uppfostrade att inte sticka ut. Här är vi nu. Inför öppen ridå.

 Så småningom stillnar mannen. Tystnaden i lokalen förändras, det sprider sig ett lugn. Jag, som koncentrerat mig på att trycka ner mannens överkropp, smeker hans svettiga panna. Vi reser oss och går tillbaka. Mannen ligger kvar på golvet.  Jag vet inte vad som har hänt. Min kompis vet det inte heller men hennes kropp lämnar spår i form av en lätt sträckning i foten. Inuti är vi för alltid förändrade.

Den äldre damen bredvid min sittplats säger att det där gjorde ni bra. När föreställningen är slut och vi går genom foajén möts vi av öppet beundrande blickar. Jag badar i blickarna. Jag vet inte om jag någonsin kommer att få uppleva detta igen. Något var det som fanns under denna kväll. I luften, i våra själar, i bandet mellan min kompis och mig. Jag kan inte förklara det i skrift, detta uttryck som jag ändå älskar så högt. Men jag vet att det var något som redan fanns där. Och att vi där och då öppnade oss för det.
                                                                                                         /Gunilla