Avsked till Tranströmer

Tomas Tranströmer har dött men inte hans metaforer. När jag gick på skrivarlinjen på Jakobsbergs folkhögskola så kom Tomas dit på författarbesök just till vår klass. Jag minns en lågmäld, varm och ordrik man. Det här var nog tidig höst 1990 och några månader senare fick han sin stroke och miste nästan hela sin talförmåga. Men inte sina ord och sina toner, pianot och hustrun fick föra ut dem till omvärlden. 

Postludium är en musikalisk term och betyder efterspel. Den musik som strömmar ut från orgelpiporna när gudstjänsten är avslutad och församlingen tågar ut översköljda av toner och som sätter sig som ett minne i hörselnerverna. Postludium är ett avsked och en avslutning och så heter denna dikt av Tranströmer:

Postludium

Jag släpar som en dragg över världens botten.
Allt fastnar som jag inte behöver.
Trött indignation, glödande resignation.
Bödlar hämtar sten, Gud skriver i sanden.

Tysta rum.
Möblerna står flygfärdiga i månskenet.
Jag går sakta in i mig själv
genom en skog av tomma rustningar.


Tomas Tranströmer är död men hans efterspel svarar som sprittningar i känselspröten, som genklanger där bakom alla tomma rustningar.
Orden lever. 

/Eva

Att låta vinden suga tag och landa i en ny kruka

Min mamma vädrade alla gångkläder på våren. (Och på hösten också vill jag minnas.) De fick hänga ute, jag vet inte hur länge, men vinden skulle dra igenom kavajärmar och lekfullt sno sig runt allehanda kragar innan de åter kom på plats i garderoben.

Finns det någon som gör sådant nuförtiden? Eller piskar mattor? Jag ser min pappa framför mig, med mattrullen under armen och mattpiskaren i handen. Taktfasta slag som ekade över gården på lördagsförmiddagarna.  Inte alla lördagar väl? Men ändå.

Fönsterrutor som putsades så världen därute blev tydlig. Manglade lakan i en stenmangel som var livsfarlig. Om man gjorde fel. Det fanns berättelser om det. 

Varje vår skulle blommorna få ny jord. De gamla rötterna ruskades så gammeljorden, torr och näringsfattig, släppte taget.  De nya krukorna var större än de gamla. Det skulle finnas utrymme att växa i.

Jag vill ha. Vårvind som sveper  igenom mig.  Putsat glas så jag tydligt kan se det som faktiskt  är. En ny kruka att kliva in i. Rötterna får vara kvar men det som inte tjänar mig längre skakar jag av mig. Piskandet och manglandet står jag över. Jag bara trånar sol och regn.

                                                                                                                     /Gunilla