Du är vacker!

Jag passerade gången dagligen och ändå reagerade jag likadant varje gång jag såg de vingliga orden med det resoluta utropstecknet. ”Du är vacker!” Det liksom svirrade till i maggropen och så rätades mina kutiga axlar upp sig av en osynlig hand och vete fan om jag inte också log ett litet klädsamt leende. Precis som om väggen var levande och hade förmågan att småflirta lite med mig, där jag stressade fram i novembermörkret med mössan djupt nerdragen över kalla öron och långkalsongerna korvande under jeansen. Jag blev lite varm också och jag vill så innerligt gärna tro att det inte enbart rörde sig om klimakterievallningar.

Plötsligt vet jag varför jag blir så drabbad och varför det dröjer sig kvar. Det är inte reklam. Det finns ingen som intrikat nästlar sig in i mitt hjärta för att få mig att öppna plånboken. Det är samma sak som med de stickade halsdukarna som jag såg lite överallt i stan i vintras; runt lyktstolpar och gråa elskåp. De färgglada plaggen kräver inte något av sina bärare. De bara bara värmer.  

                                                                                                                                               /Gunilla

Att vara i Mellanrummet

Ibland har vi våra skrivkurser i en lokal som heter Mellanrummet. Det är något speciellt tillåtande att vara i ett mellanrum; det är en fredad zon, ett speciellt gränsland. Här kan man ta djupa syrerika andetag, här kan man bearbeta sina intryck som en orm smälter sin föda.

En författare måste lämna mellanrum åt sina läsare. Allt ska inte uttalas, blir vi skrivna på näsan blir vi irriterade. I glappet som uppstår bjuds vi själva att vara med. Så är det väl med allt som berör. I går såg jag dokumentärfilmen ”För dig naken” som handlade om konstnären Lars Lerin.  Den kommer alltid att dröja kvar i mig, också för allt den inte sa.

Det finns många mellanrum Ett är tillståndet mellan sömn och vakenhet, ett annat är när man är på väg.  Jag brukar försvinna i tåg-glapp rätt ofta. Då sitter jag och tomglor och missar att kliva av i Gubbängen, där jag bor. Jag kan inte påstå att jag klokt och insiktsfullt hyllar mellanrummet när jag måste trassla mig tillbaka hem igen och är trött och hungrig. Men jag vet att det är där jag har varit.

 Utan mellanrum skulle jag aldrig hitta in till alla de andra rummen jag vill vistas i. Då skulle jag gå vilse på riktigt, då skulle jag bara irra runt i labyrinter medan blodsockerhalten skulle sjunka för varje stapplande steg. Vad värre var – då skulle jag aldrig någonsin hitta hem.

                                                                                                                              /Gunilla