Att vara någons hopp

När vi har Berättarmagi för årskurs treor så gör vi ett rollspel av en Selma Lagerlöfs saga Bortbytingen. Den handlar om bondparet som får sin son utbytt med en trollunge, av självaste trollmor. Bondmor står fast vid sin övertygelse att ta hand om trollungen, trots att den är elak, ouppfostrad och bara äter levande föda som maskar, råttor och fluglarver. Hon står ut att vårda denna trollunge trots att alla är emot henne, tjänstefolket och hennes man säger åt henne att låt det vara, låt vargarna äta upp den, det är inte lönt. Men hon står ut och fortsätter mata och vårda, för hon har hoppet. Hoppet att någon vårdar deras barn som hon trollungen, hoppet att en dag åter få hålla sin son i famnen. 

Bondfar däremot han har inget hopp, han ser ingen utväg. Han säger att det har "knytit sig inom honom och där är stängt". Han är både rädd och så förtvivlad över att deras unge, med det lenaste skinnet och de vitaste av tänder, är borta. Så han till och med svämmar över och slår trollungen med en käpp, fastän han skäms efteråt och ångrar sig. Han är utan hopp.

Det är jag som spelar bondfar och jag känner i min kropp hur stängt det är. Ingen öppning, ingen rörelse alls. Jag ber barnen om råd hur vi ska göra. Jag och bondfrun har till och med slutat prata med varandra. Varför ska vi ta hand om denna förskräckliga trollunge och hur ska vi få tillbaka vår unge? 
Idag var det en kille i en skola i Botkyrka kommun som lugnt sa; "Ge inte upp hoppet - allt är möjligt". Han sa det till och med två gånger; "Allt är möjligt." 

Jag kände hur det vidgades inom mig - hur just hoppet gjorde en rörelse möjlig. En vilja att fortsätta, att inte ge upp och jag och bondfrun når varandra igen och sagan kan fortsätta. Han, den där killen i dagens workshop, han var bondfars hopp när han inget själv hade. Hoppet att aldrig sluta hoppas - då kan mirakel ske. Då är allt möjligt. 

/Eva

/Eva

Om att odla ljuset

En dikt som jag alltid läser i november. Peter Sandelin heter författaren.
Varsågoda! /Gunilla


I den tunga tiden: odla inte bly,
I den mörka tiden: odla inte
               mörker.
Den mörka tiden
är en såningstid för ljuset.
Odla ljuset.
Älska.

Ömhet inför det ofullkomliga

Ett svar på ett inlägg på Facebook och fingrarna flipprar så det blir ett par märkliga ord. Man förstår vad det står, det är inte det, men jag är ju dock skrivarkursledare. Folk förväntar sig ju att...Något har hänt för jag låter känslan svepa över efter ett par minuter.

Layout till en fotobok. Jag lägger in bilder och det blir efter många timmar och värk i axlarna som jag vill ha det. När jag skickat iväg beställningen  upptäcker jag att en halv sida gapar tom. Prästen som nyss stod där har på något mysko sätt förflyttats till en annan sida och ingår nu i ett annat sammanhang. Kyrkligt det också men det är en annan präst som ska vara där. En djup suck och sedan sveper känslan över.  Det är inte hela världen.

I min almanacka står det deadline  fredag  6 december. Med rätt stora bokstäver. Jag har ingen aning om vad denna deadline gäller. Hjärtat åker upp i halsgropen men sedan åker det tillbaka till sitt rätta ställe igen. Förvånansvärt fort måste jag nog tillägga.

Idag skiner solen. Jag tar på mig mina lite noppiga strumpbyxor för alla onoppiga är i tvätten.  Och då ska jag ändock på finkalas. Jag känner en plötslig ömhet för det som inte blir perfekt, för allt som går så bra ändå. Och att det gäller också för mig.

                                                                                                                     

                                                                                                                         /Gunilla

Att lysa upp en bit i taget

                                                              

                                                         

Det blir inte som man har tänkt sig. Inte alltid sämre eller bättre men annorlunda. Ändå är det lätt att leka Gud och försöka regissera framtiden för att få kontroll. Förväntningar är ett jävla gissel, sa en kvinna till mig en gång. Förväntan är något annat, tänker jag. En öppenhet till att det bästa händer utan att man låser sig i föreställningar om exakt hur.

Ett alternativ till kontroll är att sätta sig på en stubbe och vänta på att livet ska komma en till mötes. Det brukar inte fungera i längden. Men när man reser sig och går kan det räcka med att lysa upp en bit i taget på den ofta halvskumma vägen.

Alla helgons helg. I går var jag på kyrkogården. Inga gatlyktor på räta linjer och med exakta utmätta avstånd men i mörkret brann lyktor och marschaller. Ibland tätt, tätt men på vissa ställen fick man ta några steg innesluten i en mörk säck. På avstånd flämtade alltid någon låga.

Alla dessa döda där på kyrkogården som visat oss hur man kan leva. I hårt styrda förväntningar eller i öppen förväntan. Alla som gått in i återvändsgränder, som letat sig fram på egna vägar.  Eller följt spåren som någon annan stakat ut. De döda och levande. I ständiga korsvägar är vi för alltid förenade. 

                                                                                                                                /Gunilla

Om att våga stänga dörrar

När man stänger en dörr öppnas det en ny. Jag vet att det är så och ändå är det svårt att verkligen stänga dörrarna till vars rum jag inte längre vill gå in i. För de där rummen har betytt något, en gång varit både trygghet och utveckling.

 Jag fegar. Jag låter dörrarna stå lite halvöppna. Utifall att. Fast egentligen vet jag att dessa handtag ska jag ta i en sista gång. Det definitiva känns läskigt. Så jag låter det vara. Det blir korsdrag av alla dörrar som står halvöppna runt om mig. Jag blir med ens så förfärligt trött. Och tänk om det inte öppnas någon ny dörr?

Jag är rädd men gör det till sist ändå.  Stänger dörrarna och väntar. Mumlar " Sesam, öppna dig.." Precis som Ali Baba gjorde så att klippväggen öppnades och alla skatter blev synliga. Det dröjer ett tag och sedan... Jo, det ser ut som om handtaget på en dörr jag aldrig tidigare sett sakta rör sig. Är det inbillning? Men nej, nu öppnar sig dörren på glänt. Jag blundar hårt, öppnar ögonen, tar ett djupt andetag och kliver in.

                                                                                                                                /Gunilla

      

                                                                                             

                                                                                            

Att vara berg...

Ibland är det svårt att vara i det som är, som pågår just nu, speciellt när det är mycket. Då kan det vara hjälpsamt att tänka sig själv som ett berg. Ett bergfast berg som står här, oavsett vad som händer, nu, då, eller sedan.

Fåglarna har försvunnit i skyn
och nu förflyktigas det sista molnet
Vi sitter tillsammans, berget och jag
tills bara berget finns kvar.

                               Li Po

När fötterna längtar...

Att låta fotsulan möta marken, släppa efter och låta den bära, att vara buren och i kontakt är vad marken är för mig. Jord, jord, jord. Ibland det enda jag behöver. /Eva

Få ihop världarna

I veckan hade vi Berättarmagi för årskurs treor på en skola i Botkyrka. Vi bygger om klassrummet till en sagoskog med en magisk glänta i dess mitt. En vit groda med silverkrona, en spindel och tre röda äpplen, en lykta. I taket glansiga tyger och ljud som porlar, surrar, klingar. Det är magi på riktigt, både för barnen och för oss.

Denna vecka har de fått möta den sagofigur som de själva vill vara i en visualisering och dramalek. Deras sagofigurer ska sedan ingå en gemensam saga och film. Det var onda feer som sprutar svart glitter, en hundra meter långa mask med förmågan att veta vad andra tänker och en drake som är för god för sitt eget bästa. Vi har rast under passet och när barnen kommer tillbaka frågar en flicka om hon kan få använda det hon lekte i sagan; hon hade hittat hur just hennes älva höll händerna, formade som en skål mot himlen, för att få kontakt med sin kraft som får andra att frysa till is. Klart hon fick och jag tänker att det är just detta som jag saknade så mycket från min skoltid. 

Då var min fantasivärld på skolgården under rasterna så stor; en hel värld i en bergskreva med kottar, alla berättelser i mitt huvud. När jag kom in så var det viktigaste att skriva rätt, som fröken ville ha det, med rätt lutning på bokstäverna och innanför strecken. Jag tänkte inte ens tanken att min inre fantasivärld skulle kunna vara med där. Och tänk, att jag nu får vara med i klassrummen där de olika världarna möts - den inre med den yttre. Med hjälp av magi, gröna sammetstyger och en ramsa som vi tillsammans säger tre gånger utan att släppa varandras händer. 

/Eva

Sommarlov på Hogwarts

Böckerna hade legat där ett tag. I en prydlig liten hög i pelletsförrådet som inte längre är ett pelletsförråd  men namn är svåra att tvätta bort så det får fortsätta att heta så. En trappa ner, i ett kallt utrymme tillsammans med ved till öppna spisen, några kopparsaker som ska putsas upp någon passande dag, ett bleknat studentplakat och en massa verktyg  som heter något som bara en fackkunnig känner till.

 Böckerna hade som sagt funnits där rätt länge men på sista tiden hade de fångat min uppmärksamhet varje gång jag gått ner för att hämta en vedklamp eller letat efter en passande kruka till någon ny krukväxt.  En dag  tog jag upp den översta boken i högen och bläddrade i den.  Det var något som drog, något i mig som viskade med så tunn röst att jag först trodde att jag inbillade mig.  Jag hade mycket att göra, jag hade absolut inte tid men vad hjälpte det. Jag tog upp boken från det kalla förrådet och in i det varma köket.  Inuti boken låg det ett bokmärke och när jag vickade på det fram och tillbaka så ändrades bilden. Först ett vapenemblem med ett ståtligt lejon och Gryffindor skrivet längst ner, med en lätt vridning blev texten istället Slytherin och en grönskiftande orm med öppet gap trädde fram.

 Jag började läsa och något oförklarligt är det som nu håller på att hända.  Främmande människor på tunnelbanan som råkar se titeln på boken jag tar upp ur väskan ser mig rakt i ögonen.  För någon sekund finns det en öppning i den där blicken, ungefär som när Harry Potter säger lösenordet så att den levande tavlan släpper in honom i rummet.  I år tänker jag inte ta semester. Det får bli sommarlov istället, det stämmer bättre med den jag är nu.  En kväll innan jag somnade mumlade jag till min älskade att jag ville vara Harry Potter. Så starka krafter handlar det här om.

 När sommaren är över, när löven tappar sitt grepp om träden, när sista orden är lästa i denna magiska serie, kommer jag aldrig mer att vara densamma.

 

                                                                                                         /Gunilla

Orden och kroppen

Vi håller på att skriva en bok som vi just nu kallar en kroppsatlas, som handlar om hur kroppen finns i orden eller om hur kontakten med kroppen är en förutsättning för kreativitet och spontanitet. 

Att stillna sig, att vara i kontakt med kropp, med andning, med nuet och inte förvänta sig något. Att vara öppen för impulsen, inviten, för den som kommer och säger; Ska vi leka? Följ med! Din sorg är en djupblå vindlade älv och vi kan segla på den tillsammans i en egen täljd barkbåt. Vi följer den i ditt blodomlopp, till hudens känselkroppar och vi vilar strax under naveln där all längtan är samlad. Vi minns tillsammans för detta orkar du inte ensam och samlar tårarna i ett kärl med böljande väggar. Här kommer det stora fnittret som gungar med benen på din höftkam och utmanar med höga röda pumps och en gul ballong. Lyssna till ballongens historia – hur den drar i sitt snöre och vill att du släpper den. Släpper den till revbenssalen, till katedralen av ljus och genomsläpplighet, ljuset i strimmor och den dova rytmen från hjärtats puls. 

Behövs orden då? Om - hur är de orden? Kroppsord eller kroppsberättelser eller ordkroppar som likt känselkroppar har direktkontakt med nervsystemet.                                   

/Eva

Applåder från Frötuna

Vi hade varit på två skolor i Norrtälje med vår workshop SkrivGlädje. Det var måndag. Vi hade åkt tunnelbana och åkt tunnelbana igen, vi hade åkt buss och buss igen. Det var tolv grader kallt när vi gick hemifrån.

 Vi hade varit på Kvisthamra skola och därifrån tagit taxi till Frötuna skola. Vi sa till läraren när vi hoppade in i den väntande taxin att vi kände oss som rockstjärnor. Den långa morgonresan var långt borta, taxichauffören var vänlig och vi var uppfyllda av barnens berättelser.

 En workshop på förmiddagen och en på eftermiddagen. Nu var vi på väg hem.  Och vi hade fått applåder.

 Det var alldeles i slutet när vi sa hejdå till femteklassarna i Frötuna skola. En kille räckte upp handen och sa att han tyckte att alla skulle ge oss, Eva och mig, en applåd. Och så gjorde de det. Där stod vi och log och log och snön hade börjar falla och sedan visste vi inte riktigt vad vi skulle säga.

 På vägen hem satt vi och pratade om inspirationsboken som vi håller på att skriva. Vi funderade på övningarna i klassrummet när eleverna gjorde statyer utifrån teman och sedan samlade ord. Hur lyckat det blev i båda klasserna. Vi pratade om att vi var så trötta på ditvägen, att vi hade hoppats att vi skulle få energi av eleverna och att vår önskan hade gått i uppfyllelse.

 Snön fortsatte att falla hela vägen hem. Vi åkte buss och vi åkte buss igen. Vi åkte tunnelbana och vi åkte tunnelbana igen.  Men inuti kände vi oss som rockstjärnor.

 

                                                                                                                             /Gunilla

 

 

 

 

En bok blir till!

Eva och jag ska skriva en bok ihop. Vi har pratat om det länge, vi skrev in det som en punkt i dokumentet Vision för flera år sedan.  Men nu är det mer greppbart , ”hands on” liksom, och vi pratar syfte och struktur, kapitelindelning och layout med en nästan febrig intensitet.

 Vilken ton ska boken ha? Vilken berättarröst? Vi är ju två individer, som personer rätt olika, och så ska vi då tillsammans tråckla ihop detta blivande mästerverk med varsamma händer. Det ska bli en inspirationsbok i skrivande och att det finns miljoner böcker i ämnet viftar vi ledigt bort med vänsterhanden. För nu ska vi göra det på vårt sätt och det ska bli så vansinnigt kul, fast frågorna hopar sig till en mindre pyramid.

 En fråga som jag tog upp igår var att om någon av oss får till en synnerligen elegant formulering,  så kan det hända att  ens ego inte vill att medförfattaren ska ha credit för det. Egot vill tvärtom sätta copyright efter en sådan mening och det egna namnet ska lysa i eldskrift. Egon är ena lömska typer. Eva nickade dystert, hon hade också tänkt på det. Vi får se hur vi löser det, om vi kan tala allvar med våra egon, om vi kan få dem att träda tillbaka för det högre syftet.

 Eva och jag ska skriva en bok ihop. Hur är det nu vi säger till våra kursdeltagare när det gäller att komma igång?  Något om att leka med språket, att låta det komma som kommer, att släppa prestigen. Om drygt ett år ska boken vara klar. Eva, kom igen – nu kör vi!

 

                                                                                                          /Gunilla

Hur ser din glänta ut?

Jag läste att för en förändring ska vara möjligt så behöver man både ett visst avstånd och en översikt över det som upplevs som ett problem. Författaren beskrev det som att man behöver en glänta inom sig, en glänta som gör en distans möjlig och seendet tydligt. Då kan man välja att byta perspektiv eller att integrera det som förut bara tryckt upp en mot väggen.

Jag gillar bilden av en glänta inom sig. En solbelyst,stilla öppning i det tätvuxna. En yta som är alldeles fri och där allt är möjligt. Det är både skrämmande och lockande. Vilka steg vill jag ta? Vill jag gå överhuvudtaget? Eller vill jag sitta här i utkanten av gläntan ett tag, med solen som färgar ögonlockens insidor lätt gyllenorange och bara överblicka.

Ibland behöver man att bara göra, fastän man inte vet eller ser mer än ett steg i taget. Fatta pennan, öppna munnen, sätta ner foten. Ibland behöver man vänta in. Hur vet man när det är läge för vad? Jag tänker att det återigen handlar om den där inre gläntan. När den finns - ja då bara vet man.

/Eva

Ord, ord - och tystnad i dokumentär

Man kan trösta sig med ord. Smeka sig med ord, låta någon annan göra det. Man kan låta någon hälla sirap i ens öron, låta det rinna ner och svälla hjärtat, värma magen varm och lugn. Man kan låta någon övertyga om att det finns en framtid som håller ens konturer samman. ”Allt blir bra, i slutänden blir allt bra…”

Ibland är orden livlinor. Ibland är de överflödiga. De ställer sig i vägen, skapar distans, blir en pladdrig ljudkuliss för det som behöver förmedlas.  För man kan gömma sig bakom orden och man gör det så lätt som aldrig det. En ordgrotta som bara rymmer en själv.

 Det handlar inte om att väga varje ord på guldvåg. Då blir man stum. Det triviala vardagsspråket, att prata väder och vind med främlingar är inte att förakta. Den kontakten kan vara så mycket mer än det som sägs. Ett ögonblänk, ett leende, en samhörighet som binder osynliga trådar.

Vissa ord blir broar över mörka vatten. Man hade trott att man var ensam och så är man inte det. Så hör man någon annan som säger att jag har också varit med om detsamma. Man delar orden, man sträcker sig mot dem som katten dras mot den smala solstrimman i fönstret.

I Nina Hedenius dokumentärfilm ”Iakttagelser i tiden” sparas det på orden men inte på upplevelser. Vi får vara med om när både människor och djur kommer till världen, vi får vara med när bonden lyfter undan sina hundar från kökssoffan för att själv kunna ta en tupplur efter maten. Åtminstone en av hundarna lägger sig sedan bakom honom och man förstår att det inte är första gången det sker. I långa tagningar får man följa det vardagliga; en man som omsorgsfullt skalar en potatis, en kvinna som lika omsorgsfullt städar en toalett.

 

I denna film är det inte orden utan främst tystnaden som talar. Och mycket är det som blir sagt.

                                                                                                                             /Gunilla