Jag läser en bok om vad som händer när vi vilar av Tomas Sjödin. Från den där hederliga "vila på soffan efter maten" till att ta en timeout i sitt liv i minst två och en halv månad för att ge utrymme för något annat att födas. Kanske den där boken som längtar efter att få form, långresan, eller att hitta en livsrytm som bättre passar för den egna själen.
Att vila är att släppa taget, skriver Sjödin. "Mycket i livet är oåtkomligt så länge man anstränger sig /.../ min upptäckt är att den vardagligaste av alla strategier, den som lyder: Släpp det, löper som en glänsande linje genom det mesta i våra liv. /.../ Att vila är att för en stund tillåta sig att förlora kontrollen och låta livet komma till sig."
Kanske visste vi det bättre i en tid när vi inte var uppkopplade och påkopplade, när dygnets ljus styrde vår kropps rytm. När årstiderna var lika cykliska som dygnet är. Jag läser en bok om vilan, liggandes i min grönmålade kökssoffa medan eftermiddagen sakta övergår till skymning...
/Eva
Moder Jord av Karin Borgenstierna
En blogg om skrivande och kreativitet. Inspiration och tankar om hur skrivglädje kan leda till personligt växande. Bloggen skrivs av Gunilla Cullemark och Eva Dahlberg från SkrivSprånget.
söndag 19 oktober 2014
söndag 5 oktober 2014
Att behålla glöden i sin mila
Att inte brinna så mycket att man brinner upp. Att vara engagerad och ändå hålla i längden. Att vara rädd om sig och hålla ett vakande öga på den inre glöden. Som kolmilan jag såg i helgen. Under två veckors tid håller ett antal personer milan igång. Den måste vaktas dygnet runt. Inte för mycket syre, inte heller för lite. Det ska glöda eldkulor därinne. Glöda så jämnt och fint men inte flamma upp.
Om man tänker att man har en egen kolmila, hur blir det då? Kan
man slappna av? Kan man lära sig att hålla ett vakande öga över sig själv? Och
om glöden slocknar - är man då bottenlöst förlorad? Det finns ju något som
heter blåsbälg, det finns något som heter tålamod. Det får man inte glömma.
Och om man råkar
somna på sin vakt och det börjar brinna? Hur blir det då? Man måste väl kunna
tända en eld igen. Börja från början, gå
från grunden och skapa gnistor genom att slå flinta och stål mot varandra. Med
torrt gräs och näver bygger man ett
slags rede för att fånga upp de första gnistorna. Sluta dem intill varandra.
Den första kolmilan som behöll sin inre glöd hade föregåtts
av många kreativa försök. Bygg din mila med syre från dina andetag och gnistor
från ditt längtande hjärta.
/Gunilla
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)