Jag var åtta år den
julen jag fick ett speciellt paket - en dagbok. Jag visste inte vad man hade en
sådan till så jag var ju tvungen att fråga. ”I den kan du skriva om det som
händer. Det du tänker på och som är viktigt för dig. Bara du bestämmer”,
svarade mamma.
Trettio år och många
dagböcker senare, satt jag i en korridor på sjukhuset och följde med blicken regndropparnas
väg när de rann nerför fönstret. Inlåst på en avdelning för att jag inte skulle
kasta mig från Västerbron. Jag var deprimerad och utmattad, och skrev om det
som hände med mig. Det jag tänkte på inne i mitt mörker. Man kan se på
handstilen att jag inte lyckades hålla mig på raderna. Att vissa bokstäver blev
pyttesmå och andra stora, för jag var påverkad av så starka mediciner. Men jag
lovade mig själv en sak – om jag överlevde skulle jag ge ut en bok. Löftet blev
ett hopp att klänga fast vid. Jag måste leva vidare för att kunna skriva ner
det som var viktigt för mig.
Jag fick ihop ett
första utkast till boken. Maken läste. Efter två kapitel somnade han. Sedan sa
han: ”Du kan inte skriva sådär, det är jättetråkigt. Och du byter tempus hela
tiden. Man hänger inte med då”. Det var första gången jag släppte in en läsare
i min värld, och jag förstod att det inte räcker med att själv anse att något
är viktigt. Det gäller att fånga läsaren också med sin berättelse. Och att
sätta alla skiljetecken på rätt ställen. För visst bestämmer man själv över sin
text, men man sätter sig inte över de svenska skrivreglerna!
Varje gång jag tänkt
att texten är färdig för tryck har det alltid varit något som måste strykas,
ändras eller förklaras. Med några utvalda ord har jag försökt att gestalta mitt
liv, men är det de rätta orden? Vad händer med våra minnen, tankar och känslor
om vi väljer att beskriva dem med andra ord? I verkliga livet kan vi inte bara stryka
det som inte passar in. I så fall hade jag velat stryka de tio år jag var sjuk
och beroende av mediciner. Jag skulle inte alls ha med depression och
självmordstankar och den långa vägen tillbaka till ett liv värt att leva. Bara
det som gjort mig glad i livet, som mina barn, skulle få vara med. Genom att
arbeta med min text har jag fått vända och vrida på det som gjort mig till den
jag är. Jag har blivit djupt fascinerad av själva skrivprocessen och ordens
betydelse. Hur en känsla förändras av att man byter ut ett enda ord, väljer en
annan metafor. Eller hur man kan skärpa till en replik och gestalta en människa
utan att använda en massa beskrivningar. Trots makens första reaktion kände jag
att det fanns något jag ville berätta, som var värt att kämpa för. Jag fick
något meningsfullt att tänka på, och boken blev ett konkret mål att sikta mot i
en tillvaro som stundtals var mycket kaotisk. Jag håller den snart i min hand.
De har satt upp ett
skyddsräcke nu på Västerbron för att man inte ska kunna hoppa. Det är bra.
Människor som hoppar får aldrig chansen att berätta sin historia. Men jag
lever. Kanske för att jag fick den där första dagboken när jag var åtta år, och
mamma sa: ”skriv”!
/Annika Gustavsson (Gästbloggare)