måndag 24 februari 2014

Myten om Inanna, om längtan efter sin mörkersyster

En av våra allra äldsta myter är den om gudinnan Inanna. Den är skriven som kilskrift för över 4000 år sedan i det sumeriska riket och är en föregångare till många av våra myter och sagor i nutid.

Det var en gång två systrar som också var gudinnor i varsitt rike. Gudinnan Inanna som levde i ljuset ovan jord och hennes storasyster Ereshkigal som levde i mörkret under jord, även kallat dödsriket. Ingen har ännu återvänt från hennes rike .Hon däruppe, Inanna, hon hade allt. Hon hade den sträva vinden, de vita molnen och all skog. Man kallade henne himlens drottning, kärlekens och krigets gudinna. Inanna, det stora ljuset.
Hon därnere, Ereshkigal, hade inte mycket. Hon hade egentligen inget alls. Hos henne var det mörkt och helt stilla, som att vara i en grotta vars botten är täckt med gyttjig lera. Men hon, mörkrets härskarinna, hon hade likt de vilda djuren sina instinkter att finna vittring, vänta in och använda all sin kraft när det behövdes.

Så kan de presenteras, de två systrarna Inanna och Ereshkigal, och myten handlar på ett plan om nödvändigheten att ta till sig den del som lever i mörkret, sin mörkersyster. Att låta det dö som inte längre tjänar en och låta leva det som gör det. En integration mellan görandet och varandet, mellan ljuset och mörkret. Kanske framförallt förmågan att kunna röra sig däremellan. 
/Eva





fredag 14 februari 2014

Förlåtelse på Alla hjärtans dag



 Min syster blir jagad i pepparkakskull. Hon tjuter av skratt och håller på att ramla när det blir lite för halt under sockarna. Hennes  ansikte. Hennes glada ögon. Jag tar ett fotografi utan att använda någon kamera. Bilden finns nu på insidan av mitt skinn.

Annat var det för nästan femtio år sedan.  När jag gömde hennes böcker för att hon var så tråkig och inte ville leka med mig. En gång gömde jag  boken i en frys som dock inte var påslagen. Hon letade överallt, helt tokig.  Säkert läste hon någon spännande mysteriebok. 

Det var och är fyra år mellan oss. Jag och min  kompis Leif tjatade till oss att få vara med henne och hennes kompisar när de lekte kurragömma. Leif och jag skulle stå tillsammans och räkna till hundra. När vi var klara var de inte bara utom synhåll. De hade dragit någon helt annanstans. 

Så här på hjärtans dag är det dags att förlåta. Carina, om du förlåter att jag gömde dina böcker, så förlåter jag att du blåste Leif och mig på kurragömma. Vi är båda 50+. Och du har just krokat i en arm i pepparkakskull. Nu är det jag som "har den".

                                                                                                          /Gunilla