Om att våga stänga dörrar

När man stänger en dörr öppnas det en ny. Jag vet att det är så och ändå är det svårt att verkligen stänga dörrarna till vars rum jag inte längre vill gå in i. För de där rummen har betytt något, en gång varit både trygghet och utveckling.

 Jag fegar. Jag låter dörrarna stå lite halvöppna. Utifall att. Fast egentligen vet jag att dessa handtag ska jag ta i en sista gång. Det definitiva känns läskigt. Så jag låter det vara. Det blir korsdrag av alla dörrar som står halvöppna runt om mig. Jag blir med ens så förfärligt trött. Och tänk om det inte öppnas någon ny dörr?

Jag är rädd men gör det till sist ändå.  Stänger dörrarna och väntar. Mumlar " Sesam, öppna dig.." Precis som Ali Baba gjorde så att klippväggen öppnades och alla skatter blev synliga. Det dröjer ett tag och sedan... Jo, det ser ut som om handtaget på en dörr jag aldrig tidigare sett sakta rör sig. Är det inbillning? Men nej, nu öppnar sig dörren på glänt. Jag blundar hårt, öppnar ögonen, tar ett djupt andetag och kliver in.

                                                                                                                                /Gunilla

      

                                                                                             

                                                                                            

Att vara berg...

Ibland är det svårt att vara i det som är, som pågår just nu, speciellt när det är mycket. Då kan det vara hjälpsamt att tänka sig själv som ett berg. Ett bergfast berg som står här, oavsett vad som händer, nu, då, eller sedan.

Fåglarna har försvunnit i skyn
och nu förflyktigas det sista molnet
Vi sitter tillsammans, berget och jag
tills bara berget finns kvar.

                               Li Po