fredag 5 oktober 2012

Sitta vid härden och bli vaggad...



Jag läser Clarissa Pinkola Estés klassiker Kvinnor som slår följe med vargar. Hon är jungiansk analytiker och historieberättare, använder sig av myter och sagor för att bland annat gestalta psykiska skeenden. När jag först närmade mig boken tänkte jag; "Populärpsykologi som var inne för tjugo år sedan...är det inte lite passé..." Men sedan började jag läsa och jag är fast. Jag hamnar i klichéer när jag ska försöka beskriva hur den talar till mig, hur det kallar och vibrerar, att JA säger en röst i mig, eller är det själen - låt mig fri, låt mig vild och kraftfull. Hur jag kan hämta vishet från sagorna, som den om De tre gyllene hårstråna som handlar om hur man kan återfinna koncentrationen. Och vem behöver inte veta det?

"En gång i djupaste natten, en sådan natt då allting är svart och träden ser ut som knotiga händer och himlen är mörkt midnattsblå, kom en gammal man stapplande genom skogen, halvt förblindad av trädens långa grenar som rispade honom i ansiktet. I ena handen bar han en liten lykta. Ljuset i lyktan blev mindre och mindre"
Den gamle mannen släpar sig fram och blir allt tröttare och tunnare, likaså skenet från hans lykta. Tills slut kommer han till en stuga där han ramlar ihop på tröskeln. Där inne sitter en gumma vid en sprakande eld. Hon famnar den uttröttade mannen, en benhög med sladdrigt skinn… hon famnar och håller, vaggar i sin famn i gungstolen vid elden, hon nynnar och väntar. Han förvandlas till en vacker yngling, hon fortsätter gunga, han förvandlas till ett välmående gossebarn med gyllene hår. Hon tar tre av hans gyllene hårstrån och slänger dem på golvet. En efter en och det åtföljs av ett Pliing ljud. Det är nu gryning – natten är över och pojken springer iväg. 

Gumman som håller och gungar kallar Clarissa Den som vet/ La que sabé – en aspekt av vildkvinnan i psyket, förnyerskan, som sitter vid härden, vid elden i sin gungstol och som vet att mannen kommer att falla ihop på hennes tröskel. Sådan är den kreativa cykeln och hon lyfter bara upp oss och håller oss i famnen tills vi återfår krafterna. Mannen som är animus, den del i psyket som jungianer kallar en manlig energi, eller förmågan att manifestera inre tankar, visioner och idéer i den yttre världen. Mannen har förlorat sin koncentration och det är att förlora sin energi. Det finns ingen drivkraft kvar, idéen som symboliseras av ljuset i lyktan som slocknar. Vid härden, i famnen och vaggandet kan krafterna förnyas, föryngras och till slut är den manliga energin åter vital och nyfödd. Gumman rycker tre hårstrån från pojkens huvud och slänger dem på golvet. Hur håret är en symbol för tankarna och att de behöver gallras, tankar som står i vägen för den rena idén. Hur ljudet väcker medvetandet, en klocka som kallar till nuet, till här och nu är det enda som finns.


Att andas är att gunga, bröstkorgen som en vagga, diafragman som rör sig i sin uppoch nedvända skål – upp och ner. Att andas är att vara, att existera. Att andas och vara medveten om att nu andas jag in – nu andas jag ut – det är det enda, så enkelt och så svårt. Och att ha tilliten till sin inre förnyerska, vildkvinnan - hon som vet, som Clarissa skriver: " Ha du förlorat koncentrationen  så sätt dig bara ner och slappna av. Lyft upp idén  och gunga den sakta. Behåll en del och kasta annat, så får den nytt liv. Mer behöver du inte göra."


/Eva



 



söndag 16 september 2012

Du är vacker!


Jag passerade gången dagligen och ändå reagerade jag likadant varje gång jag såg de vingliga orden med det resoluta utropstecknet. ”Du är vacker!” Det liksom svirrade till i maggropen och så rätades mina kutiga axlar upp sig av en osynlig hand och vete fan om jag inte också log ett litet klädsamt leende. Precis som om väggen var levande och hade förmågan att småflirta lite med mig, där jag stressade fram i novembermörkret med mössan djupt nerdragen över kalla öron och långkalsongerna korvande under jeansen. Jag blev lite varm också och jag vill så innerligt gärna tro att det inte enbart rörde sig om klimakterievallningar.
Plötsligt vet jag varför jag blir så drabbad och varför det dröjer sig kvar. Det är inte reklam. Det finns ingen som intrikat nästlar sig in i mitt hjärta för att få mig att öppna plånboken. Det är samma sak som med de stickade halsdukarna som jag såg lite överallt i stan i vintras; runt lyktstolpar och gråa elskåp. De färgglada plaggen kräver inte något av sina bärare. De bara bara värmer.  

                                                                                                                                               /Gunilla

tisdag 4 september 2012

Att vara i Mellanrummet


Ibland har vi våra skrivkurser i en lokal som heter Mellanrummet. Det är något speciellt tillåtande att vara i ett mellanrum; det är en fredad zon, ett speciellt gränsland. Här kan man ta djupa syrerika andetag, här kan man bearbeta sina intryck som en orm smälter sin föda.

En författare måste lämna mellanrum åt sina läsare. Allt ska inte uttalas, blir vi skrivna på näsan blir vi irriterade. I glappet som uppstår bjuds vi själva att vara med. Så är det väl med allt som berör. I går såg jag dokumentärfilmen ”För dig naken” som handlade om konstnären Lars Lerin.  Den kommer alltid att dröja kvar i mig, också för allt den inte sa.

Det finns många mellanrum Ett är tillståndet mellan sömn och vakenhet, ett annat är när man är på väg.  Jag brukar försvinna i tåg-glapp rätt ofta. Då sitter jag och tomglor och missar att kliva av i Gubbängen, där jag bor. Jag kan inte påstå att jag klokt och insiktsfullt hyllar mellanrummet när jag måste trassla mig tillbaka hem igen och är trött och hungrig. Men jag vet att det är där jag har varit.

 Utan mellanrum skulle jag aldrig hitta in till alla de andra rummen jag vill vistas i. Då skulle jag gå vilse på riktigt, då skulle jag bara irra runt i labyrinter medan blodsockerhalten skulle sjunka för varje stapplande steg. Vad värre var – då skulle jag aldrig någonsin hitta hem.
                                                                                                                              /Gunilla
 

torsdag 21 juni 2012

Att inte veta något om någonting

En person som står mig nära uttalade i sitt eget 70 årstal;
" Nu vill jag leva med att jag egentligen inte vet något om någonting". Det träffade mig rakt i magen, skrämmande, lockande och så sant. Allt kan ske, inget kan ske - det enda som är säkert är att allt förändras hela tiden. Att försöka hålla fast i en rörelse, en andetag, ett ögonblick som vidgas i ett nu, stillheten en sommarkväll när skymningen sakta tonar ner dagen till natten, som har stråk av svalkande svärta. Det är inte möjligt.

Inte hålla fast, inte försöka kontrollera det som kanske kommer att hända, inte tvinga in livet i en form.

Tänker mig ett blåmusselskal på en klippa strax vid havsytan, hur det låter sig fyllas av saltvatten och tömmas igen, sköljas över och tömmas. Tänker mig en ihålig ek som är möjlig att gå in, omslutas av ekstammen och se blåhimmel som tak. Hur eken står här och håller på att dö, lika länge som den har levat och sedan återgå till jorden. Tänker mig en dagfjäril som försiktigt krasar sitt puppaskal för att med lätt skrynkliga vingar ta dagen till sin. Den enda dagen. 

Att inte veta något om någonting. Att vilja hålla kvar det som är det bästa, det på topp, årets ljusaste natt och längsta dag som ju redan har varit. Det var bara en rörelse, en stund när solen stod i just den positionen i förhållande till jorden. Hur positionen förändras, vrider sig en aning. Hur skogsnävan vrider sina kronblad mot ljuset så att den kan fylla sig med sol. En aning av annan vinkel, en liten annan form. Skogsnävan vet inte förändringen. Den vet bara att söka ljus. Så vill jag också leva.

/Eva

måndag 4 juni 2012

Att göra det rätta

Varför är det så svårt att vattna andras blommor? Frågan är just nu högst aktuell för mig. Jag sörjer för ett antal växter som ska överleva tills semesterfiraren återvänder hem. Jag har i hela mitt liv haft egna växter och en hel del av dem har frodats och mått gott. Mest för att jag oftast lämnat dem ifred antar jag.


När jag är blomvakt  tycker jag det är svårare att lämna växterna ifred.  Jag blir lite nervös. Jag vill så mycket, jag vill så väl. Helst ska blommorna skjuta nya skott och prunka som aldrig förr. Hur hittar man balansen mellan att vattna för mycket och för lite?  Fingertoppskänsla förstås. Man sticker ner fingret i jorden och känner efter om den är torr eller fuktig.


Men när det inte längre handlar om växter utan om livet i stort? När vet man säkert att man ska lägga sig i och när fattar man att man ska dra sig tillbaka? Återigen måste det handla om fingertoppskänsla. Denna gång i  en något känsligare tappning.


Markus Krunegård sjunger:  Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det…”

Ja, det är väl så det är. Resultaten av ens görande skiftar. Någon gång kommer man att gå tå med en blommande hortenisa i sina armar. Som ju är så VANSINNIGT SVÅRA att sköta. En annan gång får man uthärda att snava fram med en lättskött pelargonia som man gett på tok för mycket vatten. Man får leva med det. Inse att man är människa.


                                                                                              /Gunilla Cullemark



                                                                                                           

måndag 14 maj 2012

Röda tråden i livet


Jag sitter på golvet och runt om mig finns högar av fotografier, fotopärmar, fotofickor och häftkuddar. Nu vill jag se struktur, helhet, sammanhang. Jag vill se en röd tråd i mitt liv. Det borde väl gå? Det är ju den starkt tvinnade tråden man ska följa när man skriver en roman. Små sidospår ok. Lite reflektioner och utsvävningar ok. Men sedan tillbaka till vad det nu var som var intrigen, huvudtemat, utvecklingen som driver läsaren att ivrigt vända på bladen.

Jag vänder blad just nu och konstaterar att det på flera ställen fattas foton. Det ser fan inte klokt ut! Vi delade på fotona i samband med skilsmässan. Jag har bläddrat i de där albumen sedan dess men ändå inte riktigt sett. Det känns sorgligt med gapande tomrum. Så nu lappar jag. Fyller luckorna, tätar ihop och får en del plastfickor över.

Nu ska de nya digitala fotona på plats. Jag redigerade omsorgsfullt i datorn och skar ner antalet alligatorer till tjugofem. Om jag ska ha med tjugofem alligatorer från Florida bör jag ha med tjugofem pelikaner. Pelikaner kan se väldigt olika ut beroende på var de plåtas. I luften, tillsammans med andra i väntan på fiskrens eller sittande på ett broräcke. Jag måste välja. Bland djur och människor, byggnader och vegetation.

Mina ben är stumma. Ena knäet har liksom låst sig. Jag hittar en låda med gamla foton med skiftande kvalitet.  En del personer på bilderna vet jag inte vilka de är. Några har för länge sedan bosatt sig i mitt hjärta. Förstahandskontrakt forever.

Jag ser mig själv i olika åldrar. Det frimodiga leendet, den allvarliga blicken, munnen som ett hårt streck på klassfotot i åttan. Livshändelser har dokumenterats.  Jag har hoppat fallskärm, någon gång suttit i en vitsippeskog med min dotter och jag har varit utklädd till liemannen. Fast påfallande ofta tycks jag ha suttit i diverse soffor uppradad tillsammans med andra.

Jag bläddrar febrilt i högarna och letar efter den röda tråden. Jag måste skära ner. Följa en linje. Men jag kan inte. Livet är inte en roman som konstnärligt ska ta gestalt. Livet är livet. Tomrum, bleknade bilder, suddig skärpa och tålmodigt väntande människor i olika soffmodeller.

Men också en rödkindad unge som springer rätt in i en älskad famn. Skärpan är klar, dispositionen väl avvägd och det tandlösa leendet skjuter som en båge rakt från hjärtat.
                                                                                                                                       /Gunilla




                                                                                                                                      

torsdag 3 maj 2012

Vem bestämmer?

Förra veckan hade min yngsta son som går i åttan en "könsbytarrolldag". Killarna skulle en dag klä sig och agera som tjejer och tjejerna skulle göra tvärtom. Sonen traskade iväg till skolan i volangkofta och med pärlor runt halsen. Jag hör mig säga; ta den här, den är riktigt "tjejig" när jag visar honom olika outfit. Vem bestämmer vad som är vad och hur kommer det sig att jag är så snabb med att kategorisera? Vad är kulturellt, vad är socialt, vad är biologiskt?
Samma vecka var jag på Unga Klaras fenomenala föreställning Tillsammans är vi David http://ungaklara.se/forestallningar/tillsammans-ar-vi-david/ . Den bygger på en sann historia om en omskärelse som misslyckades på en enäggstvilling. Läkaren bestämmer sig då att göra om honom till en flicka, utan han vetskap, som ett socialt experiment för att bevisa att kön bara är en social konstruktion. Pojken som hette Bruce blir som tvååring Brenda och hon-han växer upp med en känsla att det inte stämmer. Hon får inte plats i klänningsrollen, att behaga och bli kär i pojkar. Hon försöker ändå tills det inte går längre.

När vi tar plats i rum, i samtal, i texter, i samhället, i mötet med den andre - hur styrda är vi att den andres blick, förväntningarna, mallarna? Hur grova får vi vara, vilka ord vågar vi använda, hur mycket plats tillåter vi oss att ta? Eller rättare sagt - hur mycket plats tillåter JAG mig att ta? Finns frizoner och kan skapandet vara en sådan?

/Eva


onsdag 18 april 2012

Att vara många

Jag är många samtidigt. Alla roller som står uppradade. Varsågod och kliv i; mamma, hustru, företagare, student, kollega, vän. Visst kan jag kliva i en och ur annan utan större förvirring. Ibland. Och på det yttre planet. Men alla delar i en själv. Tranströmer skriver något om att man bär alla åldrar i sig - som årsringar i ett träd. Hur förhåller man sig till alla sina åldrar, sina längtor, sina rädslor, sin storhet och sin litenhet? Kan de få vara där samtidigt?
Hon som absolut INTE tror att det kommer att gå bra. Inte något, inte överhuvudtaget. Hon som är förvissad att ALLA kommer att jubla och applådera för allt hon yttrar eller gör. Hon som är luttrad och resignerad. Hon som darrar av hänförelse av doften från en nyss utslagen tussilago. 
Att vara allt samtidigt - går det? Jo kanske, om jag lyssnar och låter vara. Om jag tar den som är rädd i famnen och viskar trygga ord, om jag tar längtans vingar och låter mig flyga. Om allt får finnas.

/Eva

tisdag 10 april 2012

Ord på vägen

Det finns de som har dikter eller citat i plånboken. Plånböckerna byts ut men orden följer med.  Ofta är det ihopvikta papperslappar, många gånger tummade på, många gånger lästa. Egentligen är det onödigt att lapparna finns kvar, de tar ju bara plats. De som en gång klippt ut de där orden, eller fått dem, eller själv skrivit ner dem, vet sedan länge vad det står. Ändå känns det bra att hålla i den där lappen. Handen vill helt enkelt då och då känna just det papperets struktur. Svårare än så är det inte.

Vad står det på de där lapparna? Är det verkligen bara dikter och citat? Nej, det är förstås inte sant. Vill du verkligen veta vad det står?  Åh, de innehåller allt! Det kan vara några kantiga, felvända bokstäver som tillkännager att man är världens bästa mamma. Det kan vara bara ett stort JA! Eller ett recept där man bakat in långt mer än de vanliga ingredienserna. Ett är gemensamt. De där orden vill väl. De väcker glädje, minnen, ibland sorg.  De låter sin ägare möta livet där det ska mötas.

Jag har en uppmaning som följt mig hela livet. Den finns inte i min plånbok utan är understruken med rött av en söndagsskolefröken i den bibel som jag fick julen 1970, när jag var tio år. ”Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet.” Jag tänker på det när livet spretar och jag inte vet om alla väderstreck finns kvar. Då darrar i alla fall min inre kompass till och visar tydlig riktning. Då ser jag den rundkindade tioåriga Gunilla Pettersson framför mig. Med ett darrande pekfinger följer hon orden som hon läspande läser. Något om ett hjärta, något om livet.  Kanske jag inte förstod innebörden då. Men jag gör det nu. Och hämtar hem mig själv igen.

                                                                                                      /Gunilla




onsdag 21 mars 2012

Vikten av att vila

Eva Sanner skriver i sin bok "Det sjunde steget" om vikten av att vila när man är klar med ett projekt.  Jag håller med henne. Risken är att man inte gör det. Vilar alltså. Risken är överhängande för att man bara springer vidare. Huvudstupa in i nästa idé som bara är en liten förskrämd grodd än så länge. Det blir tomt när man lämnar något som tagit ens kreativitet och tid i anspråk. Man hamnar liksom i ett vakuum. Ens unge som man matat och lärt hur man tar sig fram springer plötsligt iväg. Vänder sig i bästa fall om och vinkar. Visst kan man känna stolthet, men också sorg. Det blir så tomt. Vad gör man med all tid som hittills varit reserverad för ens kreativa bebis?

Sanner menar att man måste vänta in lusten. Man måste uthärda att ha långtråkigt. Då kommer idéerna och fantasin.  Jag håller med henne igen.  Jag är inne i den fasen just nu. Ett manus som jag skrivit har lämnat mina händer. Inte så långt visserligen. Det har än så länge inte lämnat huset. Min sambo läser det just nu. Jag frågar hela tiden vilken sida han är på. Om han hummar eller fnissar till vill jag direkt veta vad det handlar om. Speciellt hummandet kan ju ha så många nyanser. Jag flåsar honom i nacken när han läser. Jag tror inte jag är så där värst bra på det sjunde steget.  Men jag försöker. Lite i alla fall.

Idag gick jag till blomsteraffären och köpte en gul blomma. När det är vår heter den våreld och när det är höst heter den höstglöd.  I Sanners bok stod det att man skulle belöna sig när man avslutat sitt projekt. Eftersom min manusläsare gör en del anteckningar i marginalen vet jag att jag kommer att få tillbaka min bebis igen.  Bara för att säga hejdå en sista gång. Jag får beröm av blomsterhandlerskan när jag säger att jag köper blomman till mig själv. Det är lätt att glömma bort det, säger hon.  Att unna sig. Jag sträcker lite på mig av berömmet. Min blomma lyser starkt gul och jag betraktar den där den står på vardagsrumsbordet. Den ska hjälpa mig igenom tomhet och tristess. På andra sidan väntar första steget på skapandeprocessen. Sanner kallar det förväntan. Men det är då det. Nu ska jag bida min tid. Bli ett med min våreld och ge mig till tåls.
                                                                                                                       /Gunilla
                                                                                                                  

onsdag 22 februari 2012

Gå i andras fotspår - och gör dina egna

Bestäm dig för en kroppsdel. Vi säger att du bestämt dig för benen. Bestäm dig för en känsla. Vi säger att du bestämt dig för nervositet. Bestäm dig för en lukt. Vi säger att du bestämt dig för doften av kanelbullar.  Nu får du inte bestämma mer. Du tar ner en ordbok från bokhyllan, blundar och sätter ner fingret. ”Lapplisa”.

Benen, nervositet, nybakade kanelbullar, Lapplisa.

Nu sätter du klockan på tre minuter.  Och bara kör:

Benen mina skälver. Jag vill gå framåt men inuti mig darrar det också. Det finns en Lapplisa där, en sträng dam som fäster lappar på mina knän. ”Gå inte för långt, avvakta lite, det kommer kanske en bättre chans. Nervositet är bara bra. Det får dig att tänka till.” Mina stackars knän syns inte längre. Men man hör prasslet av papperslapparna, postit-lapparna, som rasslar som asplöv. Rö för vinden . Det drar ett stråk av nybakade kanelbullar mellan husen…

Där har det gått tre minuter.

Bestäm dig för en kroppsdel. Vi säger att du bestämt dig för hjärtat. Skriv ett tacktal till hjärtat. Det har Wislawa Szymborska gjort. Hon fick Nobelpriset 1996. Bli inte nervös nu. Seså, gör som hon.  Tacka ditt hjärta. Fortsätt med lungorna och arbeta dig upp till fontanellen eller ner till de stackars skälvande knäna. Riv bort postit-lapparna och hylla dina nakna fötter. Gå i Wislawas fotspår.  Det är precis som det ska. Jag säger det en gång till: Ängslas inte! Snart gör du dina egna tydliga avtryck. Ingen mer än du vet vad som händer när man trots varningslappar följer doften av nybakade kanelbullar…
                                                                                                 
                                                                                                                           /Gunilla



onsdag 1 februari 2012

Att mötas och att släppa

Jag tillhör dem som har svårt att släppa taget, lämna och gå vidare. Kanske är det rädsla för att bli utan, kanske är det devisen ”man vet vad man har men inte vad man får”. Håller hellre hårt i det som är, än erkänner att detta är förbi, detta är redan över. Det kan handla om vanor, om relationer, om mitt sätt att se på mig själv och världen.  

Någon sa så klokt; ”Att mötas är att vandra en bit på vägen tillsammans. När det är tid så går man vidare på sig egen väg. Man lämnar varandra med tacksamhet över den gemensamma vandringen och öppnar sig för nya vandringssällskap.” 

Det finns många bottnar. Tillit. Tro på sin egen förmåga. Frihet. Också denna dikt av Margareta Ekström hjälper mig:  

För att man ska kunna flyga 
måste skalet klyvas 
och den ömtåliga kroppen blottas
  
För att man ska kunna flyga 
måste man gå högst upp på strået 
också när svindeln kommer  

För att man ska kunna flyga 
måste modet vara något större än rädslan 
och en gynnsam vind råda  

/Eva

söndag 8 januari 2012

Allt kan hända när man öppnar sig för det som redan finns

Allt kan hända när man öppnar sig för det som redan finns.  Det är en devis som vi har i vår nya broschyr.  Det handlar förstås om skrivandet men också om livet i stort.

En gång för några år sedan öppnade jag mig för något som redan fanns. Jag gjorde det tillsammans med en nära kompis. Vi var på en föreställning på Dansens Hus och dansarna tänjde på gränser och interagerade med publiken. Man förstod ganska snart att den ena föreställningen inte var den andra lik. För här skapade vi tillsammans.

Plötsligt ligger en av dansarna, en man, på golvet och krampar. Runt omkring står de andra dansarna, kanske också tillsammans med några ur publiken, och det är kaos och skrik. Han ligger i spasmer och detta är inte riktiga livet utan en föreställning. Jag vet det men samtidigt reser sig någon i mig, någon som säger att det här är på liv och död.

 Jag tittar in i min kompis ögon och hon nickar. Vi går mellan bänkraderna, ner på scenen och försöker pressa ner mannen så han ska bli stilla och lugn. Han kämpar emot, vi gör allt vi kan för att brotta ner honom.  Det blir tyst. Det är inte ofta det händer men just nu har vi stannat tiden. Våra andhämtningar blir en gemensam: en experimentell dansare, två medelålders kvinnor sprungna ur arbetarklassen, uppfostrade att inte sticka ut. Här är vi nu. Inför öppen ridå.

 Så småningom stillnar mannen. Tystnaden i lokalen förändras, det sprider sig ett lugn. Jag, som koncentrerat mig på att trycka ner mannens överkropp, smeker hans svettiga panna. Vi reser oss och går tillbaka. Mannen ligger kvar på golvet.  Jag vet inte vad som har hänt. Min kompis vet det inte heller men hennes kropp lämnar spår i form av en lätt sträckning i foten. Inuti är vi för alltid förändrade.

Den äldre damen bredvid min sittplats säger att det där gjorde ni bra. När föreställningen är slut och vi går genom foajén möts vi av öppet beundrande blickar. Jag badar i blickarna. Jag vet inte om jag någonsin kommer att få uppleva detta igen. Något var det som fanns under denna kväll. I luften, i våra själar, i bandet mellan min kompis och mig. Jag kan inte förklara det i skrift, detta uttryck som jag ändå älskar så högt. Men jag vet att det var något som redan fanns där. Och att vi där och då öppnade oss för det.
                                                                                                         /Gunilla