Jag passerade gången dagligen och ändå reagerade jag
likadant varje gång jag såg de vingliga orden med det resoluta utropstecknet.
”Du är vacker!” Det liksom svirrade till i maggropen och så rätades mina kutiga
axlar upp sig av en osynlig hand och vete fan om jag inte också log ett litet
klädsamt leende. Precis som om väggen var levande och hade förmågan att
småflirta lite med mig, där jag stressade fram i novembermörkret med mössan
djupt nerdragen över kalla öron och långkalsongerna korvande under jeansen. Jag
blev lite varm också och jag vill så innerligt gärna tro att det inte enbart
rörde sig om klimakterievallningar.
Plötsligt vet jag varför jag blir så drabbad och varför det
dröjer sig kvar. Det är inte reklam. Det finns ingen som intrikat nästlar sig
in i mitt hjärta för att få mig att öppna plånboken. Det är samma sak som med
de stickade halsdukarna som jag såg lite överallt i stan i vintras; runt
lyktstolpar och gråa elskåp. De färgglada plaggen kräver inte något av sina
bärare. De bara bara värmer. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar