Myten om Inanna, om längtan efter sin mörkersyster

En av våra allra äldsta myter är den om gudinnan Inanna. Den är skriven som kilskrift för över 4000 år sedan i det sumeriska riket och är en föregångare till många av våra myter och sagor i nutid.

Det var en gång två systrar som också var gudinnor i varsitt rike. Gudinnan Inanna som levde i ljuset ovan jord och hennes storasyster Ereshkigal som levde i mörkret under jord, även kallat dödsriket. Ingen har ännu återvänt från hennes rike .Hon däruppe, Inanna, hon hade allt. Hon hade den sträva vinden, de vita molnen och all skog. Man kallade henne himlens drottning, kärlekens och krigets gudinna. Inanna, det stora ljuset.

Hon därnere, Ereshkigal, hade inte mycket. Hon hade egentligen inget alls. Hos henne var det mörkt och helt stilla, som att vara i en grotta vars botten är täckt med gyttjig lera. Men hon, mörkrets härskarinna, hon hade likt de vilda djuren sina instinkter att finna vittring, vänta in och använda all sin kraft när det behövdes.

Så kan de presenteras, de två systrarna Inanna och Ereshkigal, och myten handlar på ett plan om nödvändigheten att ta till sig den del som lever i mörkret, sin mörkersyster. Att låta det dö som inte längre tjänar en och låta leva det som gör det. En integration mellan görandet och varandet, mellan ljuset och mörkret. Kanske framförallt förmågan att kunna röra sig däremellan. 

/Eva