Att inte brinna så mycket att man brinner upp. Att vara engagerad och ändå hålla i längden. Att vara rädd om sig och hålla ett vakande öga på den inre glöden. Som kolmilan jag såg i helgen. Under två veckors tid håller ett antal personer milan igång. Den måste vaktas dygnet runt. Inte för mycket syre, inte heller för lite. Det ska glöda eldkulor därinne. Glöda så jämnt och fint men inte flamma upp.
Om man tänker att man har en egen kolmila, hur blir det då? Kan
man slappna av? Kan man lära sig att hålla ett vakande öga över sig själv? Och
om glöden slocknar - är man då bottenlöst förlorad? Det finns ju något som
heter blåsbälg, det finns något som heter tålamod. Det får man inte glömma.
Och om man råkar
somna på sin vakt och det börjar brinna? Hur blir det då? Man måste väl kunna
tända en eld igen. Börja från början, gå
från grunden och skapa gnistor genom att slå flinta och stål mot varandra. Med
torrt gräs och näver bygger man ett
slags rede för att fånga upp de första gnistorna. Sluta dem intill varandra.
Den första kolmilan som behöll sin inre glöd hade föregåtts
av många kreativa försök. Bygg din mila med syre från dina andetag och gnistor
från ditt längtande hjärta.
/Gunilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar