söndag 5 oktober 2014

Att behålla glöden i sin mila


Att inte brinna så  mycket att man brinner upp. Att vara engagerad och ändå hålla i längden. Att vara rädd om sig och hålla ett vakande öga på den inre glöden. Som kolmilan jag såg i helgen. Under två veckors tid håller ett antal personer milan igång. Den måste vaktas dygnet runt. Inte för mycket syre, inte heller för lite. Det ska glöda eldkulor därinne. Glöda så jämnt och fint men inte flamma upp.

Om man tänker att man har en egen kolmila, hur blir det då? Kan man slappna av? Kan man lära sig att hålla ett vakande öga över sig själv? Och om glöden slocknar - är man då bottenlöst förlorad? Det finns ju något som heter blåsbälg, det finns något som heter tålamod. Det får man inte glömma.
 Och om man råkar somna på sin vakt och det börjar brinna? Hur blir det då? Man måste väl kunna tända en eld igen. Börja från början,  gå från grunden och skapa gnistor genom att slå flinta och stål mot varandra. Med torrt gräs och näver  bygger man ett slags rede för att fånga upp de första gnistorna. Sluta dem intill varandra. 

Den första kolmilan som behöll sin inre glöd hade föregåtts av många kreativa försök. Bygg din mila med syre från dina andetag och gnistor från ditt längtande hjärta. 

                                                                                                                   /Gunilla

                


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar