Min mamma vädrade alla gångkläder på våren. (Och på hösten också vill jag minnas.) De fick hänga ute, jag vet inte hur länge, men vinden skulle dra igenom kavajärmar och lekfullt sno sig runt allehanda kragar innan de åter kom på plats i garderoben.
Finns det någon som gör sådant nuförtiden? Eller piskar
mattor? Jag ser min pappa framför mig, med mattrullen under armen och
mattpiskaren i handen. Taktfasta slag som ekade över gården på
lördagsförmiddagarna. Inte alla lördagar
väl? Men ändå.
Fönsterrutor som putsades så världen därute blev tydlig.
Manglade lakan i en stenmangel som var livsfarlig. Om man gjorde fel. Det fanns
berättelser om det.
Varje vår skulle blommorna få ny jord. De gamla rötterna
ruskades så gammeljorden, torr och näringsfattig, släppte taget. De nya krukorna var större än de gamla. Det
skulle finnas utrymme att växa i.
Jag vill ha. Vårvind som sveper igenom mig.
Putsat glas så jag tydligt kan se det som faktiskt är. En ny kruka att kliva in i. Rötterna får
vara kvar men det som inte tjänar mig längre skakar jag av mig. Piskandet och
manglandet står jag över. Jag bara trånar sol och regn.
/Gunilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar