Att vänta på vindpusten i Vingåker

Jag är på väg till Vingåker. Det är i alla fall vad jag tror. Vingar och åker. Det blir vackert när man lägger ihop det. Att stå stadigt på åkern och prova sina vingar. Känna om det kommer en vindpust som gör att man lyfter, om så bara någon centimeter från marken.

Jag kommer inte längre än till Centralen. En elledning har gått sönder och många med mig förlorar farten. Jag plockar upp min stickning. Förra gången jag stickade var i nian och det blev en skev halsduk. Nu gör jag  ett nytt försök, en halsduk den här gången också. En röd. Kanterna liksom krullar ihop sig märker jag nu. Och mitt tåg är inställt. Men det  går nya tåg. Eventuellt. 

Jag pratar med en ung kvinna som ska bli psykologcoach och föredrog träslöjd  i plugget. Hon tyckte om den energi som hon fick ur sig när hon hamrade och liksom tog i. Jag pratar med en medelålders kvinna som tror på mig. Hon ser inga tappade maskor i min skeva halsduk och tycker att det är ett gott tecken för min fortsatta stickkarriär. 

Efter tre timmar åker jag hem. När jag lämnade återbud till min värdinna i Vingåker beklagade hon förstås. Vädret var så fantastiskt. Jag fortsätter med min stickning när jag kommer hem. Hur stora är chanserna att vädret är lika fantastiskt när jag ger mig på att åka till Vingåker nästa gång? Halsdukens kanter svänger sig fram som en svag böj på en sliten räls. Och jag lägger kinden mot min stickning och vet inte längre om jag är femton eller femtiofem.  

Men svindeln går över på någon sekund och jag tror att det är i samma ögonblick som elledningen får kontakt och tågen  åter börja rulla.

                                                                                                       /Gunilla