Det du tänker på, och som är viktigt för dig

Jag var åtta år den julen jag fick ett speciellt paket - en dagbok. Jag visste inte vad man hade en sådan till så jag var ju tvungen att fråga. ”I den kan du skriva om det som händer. Det du tänker på och som är viktigt för dig. Bara du bestämmer”, svarade mamma.

Trettio år och många dagböcker senare, satt jag i en korridor på sjukhuset och följde med blicken regndropparnas väg när de rann nerför fönstret. Inlåst på en avdelning för att jag inte skulle kasta mig från Västerbron. Jag var deprimerad och utmattad, och skrev om det som hände med mig. Det jag tänkte på inne i mitt mörker. Man kan se på handstilen att jag inte lyckades hålla mig på raderna. Att vissa bokstäver blev pyttesmå och andra stora, för jag var påverkad av så starka mediciner. Men jag lovade mig själv en sak – om jag överlevde skulle jag ge ut en bok. Löftet blev ett hopp att klänga fast vid. Jag måste leva vidare för att kunna skriva ner det som var viktigt för mig.

Jag fick ihop ett första utkast till boken. Maken läste. Efter två kapitel somnade han. Sedan sa han: ”Du kan inte skriva sådär, det är jättetråkigt. Och du byter tempus hela tiden. Man hänger inte med då”. Det var första gången jag släppte in en läsare i min värld, och jag förstod att det inte räcker med att själv anse att något är viktigt. Det gäller att fånga läsaren också med sin berättelse. Och att sätta alla skiljetecken på rätt ställen. För visst bestämmer man själv över sin text, men man sätter sig inte över de svenska skrivreglerna!

Varje gång jag tänkt att texten är färdig för tryck har det alltid varit något som måste strykas, ändras eller förklaras. Med några utvalda ord har jag försökt att gestalta mitt liv, men är det de rätta orden? Vad händer med våra minnen, tankar och känslor om vi väljer att beskriva dem med andra ord? I verkliga livet kan vi inte bara stryka det som inte passar in. I så fall hade jag velat stryka de tio år jag var sjuk och beroende av mediciner. Jag skulle inte alls ha med depression och självmordstankar och den långa vägen tillbaka till ett liv värt att leva. Bara det som gjort mig glad i livet, som mina barn, skulle få vara med. Genom att arbeta med min text har jag fått vända och vrida på det som gjort mig till den jag är. Jag har blivit djupt fascinerad av själva skrivprocessen och ordens betydelse. Hur en känsla förändras av att man byter ut ett enda ord, väljer en annan metafor. Eller hur man kan skärpa till en replik och gestalta en människa utan att använda en massa beskrivningar. Trots makens första reaktion kände jag att det fanns något jag ville berätta, som var värt att kämpa för. Jag fick något meningsfullt att tänka på, och boken blev ett konkret mål att sikta mot i en tillvaro som stundtals var mycket kaotisk. Jag håller den snart i min hand.

De har satt upp ett skyddsräcke nu på Västerbron för att man inte ska kunna hoppa. Det är bra. Människor som hoppar får aldrig chansen att berätta sin historia. Men jag lever. Kanske för att jag fick den där första dagboken när jag var åtta år, och mamma sa: ”skriv”!

/Annika Gustavsson (Gästbloggare)