Allt kan hända när man öppnar sig för det som redan finns

Allt kan hända när man öppnar sig för det som redan finns.  Det är en devis som vi har i vår nya broschyr.  Det handlar förstås om skrivandet men också om livet i stort.

En gång för några år sedan öppnade jag mig för något som redan fanns. Jag gjorde det tillsammans med en nära kompis. Vi var på en föreställning på Dansens Hus och dansarna tänjde på gränser och interagerade med publiken. Man förstod ganska snart att den ena föreställningen inte var den andra lik. För här skapade vi tillsammans.

Plötsligt ligger en av dansarna, en man, på golvet och krampar. Runt omkring står de andra dansarna, kanske också tillsammans med några ur publiken, och det är kaos och skrik. Han ligger i spasmer och detta är inte riktiga livet utan en föreställning. Jag vet det men samtidigt reser sig någon i mig, någon som säger att det här är på liv och död.

 Jag tittar in i min kompis ögon och hon nickar. Vi går mellan bänkraderna, ner på scenen och försöker pressa ner mannen så han ska bli stilla och lugn. Han kämpar emot, vi gör allt vi kan för att brotta ner honom.  Det blir tyst. Det är inte ofta det händer men just nu har vi stannat tiden. Våra andhämtningar blir en gemensam: en experimentell dansare, två medelålders kvinnor sprungna ur arbetarklassen, uppfostrade att inte sticka ut. Här är vi nu. Inför öppen ridå.

 Så småningom stillnar mannen. Tystnaden i lokalen förändras, det sprider sig ett lugn. Jag, som koncentrerat mig på att trycka ner mannens överkropp, smeker hans svettiga panna. Vi reser oss och går tillbaka. Mannen ligger kvar på golvet.  Jag vet inte vad som har hänt. Min kompis vet det inte heller men hennes kropp lämnar spår i form av en lätt sträckning i foten. Inuti är vi för alltid förändrade.

Den äldre damen bredvid min sittplats säger att det där gjorde ni bra. När föreställningen är slut och vi går genom foajén möts vi av öppet beundrande blickar. Jag badar i blickarna. Jag vet inte om jag någonsin kommer att få uppleva detta igen. Något var det som fanns under denna kväll. I luften, i våra själar, i bandet mellan min kompis och mig. Jag kan inte förklara det i skrift, detta uttryck som jag ändå älskar så högt. Men jag vet att det var något som redan fanns där. Och att vi där och då öppnade oss för det.

                                                                                                         /Gunilla 

                             

                                                                                                               

Att aldrig bli färdig

Slutet på året och säcken ska knytas ihop.

Avslut. Avslutningar. Utvärderingar. Verksamhetsberättelser. Vi ska bli färdiga. Göra ett bokslut på det år som har gått. Se bakåt och förundras över hur mycket vi hann med eller hur lite vi kom loss, trots goda föresatser.  Hur som helst sätta en punkt.

Vi vill bli färdiga, ibland lite för fort, ibland mitt i en rörelse. I år fick Tomas Tranströmer Nobelpriset. När jag gick på Jakobsbergs folkhögskola läste jag hans dikter på pendeltåget när jag var på väg hem. En av dem hade titeln ”Minusgrader” och den första meningen löd: ”Vi är på en fest som inte älskar oss.” Jag tänkte att han skrev direkt till mig. Det gör jag fortfarande.

Det jag egentligen vill komma till är Tranströmers mer kända dikt ”Romanska bågar”. Den som handlar om att aldrig bli färdig. Det är förtröstan i det. Det är så det är att vara människa.

 ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!  

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Visst är det bra med avslutningar; ceremonier, att stänga en dörr, att säga det man har på hjärtat, att en gång för alla sätta en punkt. Men sedan är det dags att vända blad och börja en ny mening. Inte alla, men några dörrar kan man kanske öppna på nytt, även om de är lite gistna och behöver smörjas. Och när man just varit på en fest som inte älskar en kan det finnas en annan fest bakom hörnet. Där man blir så älskad att man lyfts av osynliga vingar. Och flyger vidare.

                                                                                                                            /Gunilla

Andas och skriv!

Vi har en skrivövning som vi kallar en trerading. Den består som förväntat av tre rader. Första raden ska handla om något som finns här i rummet, något du ser, hör eller förnimmer. Skriv ner det absolut första du kommer att tänka på.  Den andra raden ska handla om något som finns utanför rummet. Det kan vara alldeles utan fönstret eller på andra sidan jordklotet. Det enda kravet är att det måste vara utanför rummet och även här det första som dyker upp i ditt huvud. Den tredje och sista raden ska handla om något som finns inne i dig. En tanke, en känsla eller en fysisk förnimmelse. Läs igenom dina tre rader och se om du kommer på en rubrik helt spontant. Skriv den överst i så fall. Kommer ingen rubrik är det också helt ok.  Så här blev min trerading:

Tröst

Tio rosa rosor sträcker sig mot lampans ljus

Regnet gör ränder mot balkongdörrens glasruta

Sorgen har gjort ett delta inom mig

En trerading är som en närvaroruta. Vad tar jag in i rummet där jag befinner mig, var är mina tankar någonstans och hur är det i kroppen just nu?  Ett sätt att kolla av läget med sig själv och en enkel metod för att vara närvarande. Är man inte närvarande hur ska man då kunna skriva? Skriv en trerading varje dag under en månad och se vad som kommer fram. Kanske en ökad känslighet för vad dina sinnen registrerar. Kanske en medveten närvaro med pennan som ingång. Garanterat har du trettio dikter som vill dig något.

/Eva

Att skriva sig till det ljusa

Aldrig känns väl ljuset så avlägset som när novembermörkret lagt sitt lock över våra huvuden.
Jag gör som så många andra, tänder ett ljus och söker kraft i den fladdrande lågan.  

Många skriver om sina svårigheter, sätter ord på det som tynger likt fotbojor ner mot jorden. Det är oftast bara för sin egen skull man skriver, det är dagboken som får ta emot det som skaver, det som aldrig blivit riktigt utrett, förlåtet, accepterat. Man skriver i sorg, raseri och vanmakt. Man skriver om allt som sätter sig i vägen. För något annat. För det som finns någonstans där bakom.

För tio år sedan blev Lennart Bergendahls son Erik påkörd av en rattfyllerist. Han var tretton år då och han blev inte äldre. Lennart berättar i DN att han för några år sedan gick på en kurs i terapeutiskt skrivande. Successivt förändrades hans sorgearbete. Skrivandet fick honom så småningom att erinra sig det ljusa, att komma ihåg detaljer och fina minnen av den tid som han fått med sonen.

Många vittnar om samma sak. När pennans bläck fått flöda fritt över det som varit svårt, det som satt sin stämpel på uppväxten, på självkänslan, det som ristat axlar rädda och kupade eller gömt det sårade bakom härdat stål, så träder det ofta fram ett nytt stråk i det skrivna. Fler nyanser på ordens färgpalett. Om så bara en liten guldockra punkt över en dov klangbotten.

För några dagar sedan var det 11.11.11. November hade även denna dag lagt ut sin gråa, våta filt på himlavalvet. Det magiska datumet till trots. Vattumannens bokhandel ville fira det speciella datumet med en ljusceremoni på Drottninggatan. Jag är fortfarande inte helt säker på vad det nya datumet innebär. Något med att vi går in i en ny tidsålder, något om att vi ska välja ljusets väg, något om en energiportal.

 Jag begav mig till Vattumannen och i väskan hade jag ett stearinjus. Eftersom man inte i tid hade ansökt om tillstånd för denna ceremoni fick vi hålla till i bokhandeln. En kvinna spelade stämningsfullt på sin gitarr, vi tände våra ljus och tittade lite på varandra, men mest tittade vi på de fladdrande lågorna. En rad av Peter Sandelin dök plötsligt upp i mitt huvud: ”Den mörka tiden är en såningstid för ljuset.”

När jag gick ut på gatan igen kändes det gråa inte riktigt lika grått. Jag tyckte mig nämligen ana en liten reva av ljus i de mörka molnen. Jag började förstå att novembermörkret inte är för evigt.

  Gunilla

                                                                                                     

Sluta fred

Jag har bestämt mig för att sluta fred med min inre kritiker. Det är fanimej inte lätt. Men jag är envis och ganska slug. När kritikern säger; ”Men vad tänker du på egentligen? Det där duger ju inte. Du är ju en bluff som när som helst kommer att bli avslöjad.” Då svarar jag inte. Det är nämligen ingen idé. Argument och ord är min inre kritiker världsbäst på och där vinner han oftast. Nej jag vrider huvudet åt sidan och fokuserar på en skogsstig som bara delvis är upptrampad. Mossa som mjukaste hud och silvertunna spindeltrådar. Där på den stigen finns min visshet, min nyfikenhet och min leklust. Där finns inga fel utan bara erfarenheter. Där är kroppen fri och orden lössläppta. Om jag bara håller huvudet vridet så mot min skogsstig, ibland får jag med händernas hjälp hålla huvudet i den positionen, då tystnar kritikerns motorväg. Eller i alla fall har motorvägens dån avtagit en smula. För det är en motorväg som min inre kritiker åker på med sin högljudda röst. En sexfilig och vältrafikerad motorväg.

Det säger sig själv att det är lönlöst att strida. En knappt upptrampad skogsstig mot en sexfilig motorväg. Bättre är att sluta fred, byta position och bara följa fötternas spår.

/Eva

Att skriva med kroppens känslighet

Vissa dagar är skrivandet stumt. Orden och meningarna har ingen beröring med det som är min helhet, med det i mig som vet och är sant. Det är som om skrivandet startar från huvudet och rakt ner på pappret eller dataskärmen utan kontakt med kroppen, med känsligheten, med hjärtats blodomlopp. Skrivandet är då främst ett huvud som tycker att somligt är bra och somligt är avskyvärt. Ett huvud som VILL en massa och som hela tiden värderar.

Vad händer då med kreativiteten? Med det vilda och otämjda som finns i kroppen. Det som inte behagar utan fräser, spottar och asgarvar. Vad händer med darrningarna i bräckligheten, det som inte orkar utan vill vila med nosen mot fuktig mossa? Och det sensuella och den djupaste åtrån som bara vill och inte alls på det sättet som huvudet vill. Hur får det plats i skrivandet?

Igår hade jag och Gunilla ett sagoprojekt med nioåringar. Vi har förvandlat deras klassrum till en sagoskog och för att komma in i den måste barnen kliva igenom en port och viska magiska ord i mitt öra. ”Öppna ditt hjärta” viskade en tjej innan hon tog klivet igenom den blåskimrande rockringen. Hennes ord klingade i min kropp. Så är det, så enkelt och så svårt. Att öppna sitt hjärta. Därifrån startar allt och där kan allt hända. 

      / Eva 

Tusen skäl att skriva

Varför skriver du? Det finns många svar på den frågan.  Också hos en och samma person. Svaren kan ju också variera över tid. Jag vet i alla fall varför jag började skriva. Jag var en tyst och försiktig liten flicka med mycket trubbiga armbågar. När jag upptäckte magin i det skrivna ordet gjorde jag mig själv lite synligare.  Det var en känsla av makt, en känsla av att fly in i en magisk värld. Ett sätt att bli till.

Varför skriver du? När vi diskuterar det på våra skrivarkurser får vi många svar. Allt ifrån att det är ett sätt att strukturera snurriga tankar till att man vill berätta mormors historia eller skriva av sig något som känns svårt. En del skriver för att de inte kan låta bli. Det är som att andas. Efter ett andetag kommer nästa. Efter en mening föds en annan. Man bara gör det.

Just nu läser jag Lusten att skriva av Julia Cameron. Hon tillhör dem som skriver för att hon inte kan låta bli. Om hon inte skriver får hon abstinens, samma känsla av att något är i obalans som förekommer hos en idrottsman som inte kan träna. Vi är nog många som känner igen oss i det. När våra kreativa uttryck hålls tillbaka så är det något viktigt som fattas. Det är inte alltid man kommer på vad det är. Förrän man sitter där och skriver eller för penseln över duken, vädrar lungorna i en sång eller låter de stela höfterna vagga sig varma i en trevande dans. Just det, det är ju det här jag har saknat!

Så kände jag det idag när vi var i en skola och hade berättarmagi. Jag var en förtvivlad bondhustru, vars barn byts ut till en otäck trollunge. Barnen hjälpte mig att hitta strategier för att hitta mitt eget lilla barn. Kanske borde jag exempelvis använda mig av GPS när jag sökte efter trollmors gömställe? När jag sedan var trollmor och viftade lite lojt med svansen andades jag mig in i samma värld som den jag fann när jag som liten flicka skrev mina sagor. Nu var jag där igen, där jag hörde hemma! Det gjorde inget att trollnäsan kliade, det gjorde inget att svansen ramlade av. När en flicka försynt påpekade det knöt jag bara fast den igen . No big deal!

Varför skriver jag idag? För att jag vill. För att jag inte kan låta bli. För att jag hittat en plats där det går att ta djupa lugna andetag. För att jag hittat en fredad zon där min trollsvans tillåts att både ramla av och bli synlig.


/Gunilla