tisdag 27 september 2011

Vår rätta tid är nu

”Jag kan berätta om bussmetaforen” sa stressforskaren på Kunskapskanalen.  Jag lystrade och hasade mig upp en aning i soffan.  Det han sedan berättar är något jag redan vet men han presenterar det i en ny form.  Han uppmanar oss lyssnare att tänka oss in i att vi alla är busschaufförer i våra egna liv. Hur hanterar vi förändringar som vi själva så hett önskar. Förändringar som består av att vi själva måste trycka eller lätta på gaspedalen, kanske svänga åt ett annat håll än vi brukar i den välkända korsningen.  Något sådant uppfattade jag att han sa eller i alla fall menade.

Stressforskaren deklarerade att hindren satt i baksätet. Det var våra rädslor och farhågor. De hade åsikter om körningen, det var helt säkert. De var den typen av passagerare som inte kunde hålla flabben. De var högljudda, säkert svettiga också, röster i falsett, händer som gestikulerade och fötter som sparkade på förarens ryggstöd. Allt det där sa inte stressforskaren. Men jag säger det.  Jag kan fortsätta beskriva de där baksätespassagerarna hur länge som helst men då finns risken att fokus läggs på fel personer.  Enligt stressforskaren utmärkte sig en av  passagerarna mer än alla de andra. Den personen skrek kanske inte högst, darrade inte mest eller försökte tränga sig fram för att komma åt bromspedalen när det började rulla. Den här figuren var kyligare, hade proper klädsel och, tänker jag mig, oklanderlig frisyr. Han, eller hon, harklade sig bara lite och sa med en distinkt stämma: ”Det så klart du ska köra i den riktning du vill, det så klart du ska svänga till höger i den rondell du alltid åkt rakt fram. Men inte nu. Inte än. Du ska vänta på det rätta tillfället.”

Stressforskaren menade att den rösten var lätt att lyda. Vi busschaufförer kör in på närmaste parkering och avvaktar på att det rätta tillfället ska komma. Behöver jag säga mer? När kommer det rätta tillfället att berätta att vi tänker lämna den vi älskat, att resan inte blev av för att det kom en restskatt emellan, en sjukdom, att företaget inte går ihop sig, att vi tänker vända mångåriga yrkesstudier ryggen, att något gått sönder i våra liv?

Vad har nu detta med skrivandet att göra? För det var väl ändå temat för denna blogg? Jag tänker mig att det är samma sak. Bussmetaforen kan väl tuta in var helst det passar. För hur ofta har inte jag sagt att jag ska skriva sedan men att jag inte hinner just nu. Jag ska vänta på den rätta tiden, på det rätta tillfället. Då ska jag ta mig en vecka. Kanske två, varför snåla när man ändå bestämt sig? En stuga vid havet. När vågorna rullar in, när det är dagg på gräset, barfota ska jag vandra förstås, inte gå, utan just vandra.  Ingen oro i kroppen, inget ältande, bara nakna fotsulor i kontakt med moder jord.

Det finns alltid tid för en kärlek. Jag skrev det när jag och min vän kollegan brainstormade inför idén om både blogg och en bok om skrivinspiration.  Och kärleken kan man inte vänta med under hela året, inte heller kan man bli sittande på en parkering för att man är skraj att man ska starta sin resa på fel veckodag.  Så idag vrider jag om startnyckeln och rullar sakta ut från en gigantisk parkering. En ny buss är redan på plats i min parkeringsficka.  En gnällig stämma bakom min rygg och så den där välbekanta rösten. Den säger att jag kanske ska vänta lite till med att ge mig ut i trafiken just nu. Det är morgonrusning. Vet jag vad det innebär? Framåt förmiddagen blir det bättre. Till helgen blir det lugnare. Vore det inte klokt att avvakta en aning med att skriva detta blogginlägg. Om jag stannar upp, bara en kort sekund, är det för mycket begärt, bara en kort sekund, så jag kan sträcka ut handen i luften och känna om vindarna bär. Är jag riktigt säker? Är det rätt vindar?  Nu är det plötsligt ett jäkla liv i baksätet. Jag stoppar in öronproppar. Jag är inte säker på att det är just nu jag ska köra iväg. Men jag gör det ändå.  Det rör sig i magen, det är nog andningen som tar fart i sina nya segel. Jag väntar inte på det rätta tillfället. Jag bara tutar och kör.
/Gunilla

måndag 19 september 2011

Nu har vi startat vår blogg!

Vi tror på skrivandets lekande läkande kraft. Vi tror på det otämjda och vilda. Det magiska rum som skrivandet kan vara. Vi tror på oss själva och på dig.