Att inte veta något om någonting

En person som står mig nära uttalade i sitt eget 70 årstal;
" Nu vill jag leva med att jag egentligen inte vet något om någonting". Det träffade mig rakt i magen, skrämmande, lockande och så sant. Allt kan ske, inget kan ske - det enda som är säkert är att allt förändras hela tiden. Att försöka hålla fast i en rörelse, en andetag, ett ögonblick som vidgas i ett nu, stillheten en sommarkväll när skymningen sakta tonar ner dagen till natten, som har stråk av svalkande svärta. Det är inte möjligt.

Inte hålla fast, inte försöka kontrollera det som kanske kommer att hända, inte tvinga in livet i en form.

Tänker mig ett blåmusselskal på en klippa strax vid havsytan, hur det låter sig fyllas av saltvatten och tömmas igen, sköljas över och tömmas. Tänker mig en ihålig ek som är möjlig att gå in, omslutas av ekstammen och se blåhimmel som tak. Hur eken står här och håller på att dö, lika länge som den har levat och sedan återgå till jorden. Tänker mig en dagfjäril som försiktigt krasar sitt puppaskal för att med lätt skrynkliga vingar ta dagen till sin. Den enda dagen. 

Att inte veta något om någonting. Att vilja hålla kvar det som är det bästa, det på topp, årets ljusaste natt och längsta dag som ju redan har varit. Det var bara en rörelse, en stund när solen stod i just den positionen i förhållande till jorden. Hur positionen förändras, vrider sig en aning. Hur skogsnävan vrider sina kronblad mot ljuset så att den kan fylla sig med sol. En aning av annan vinkel, en liten annan form. Skogsnävan vet inte förändringen. Den vet bara att söka ljus. Så vill jag också leva.

/Eva

Att göra det rätta

Varför är det så svårt att vattna andras blommor? Frågan är just nu högst aktuell för mig. Jag sörjer för ett antal växter som ska överleva tills semesterfiraren återvänder hem. Jag har i hela mitt liv haft egna växter och en hel del av dem har frodats och mått gott. Mest för att jag oftast lämnat dem ifred antar jag.

När jag är blomvakt  tycker jag det är svårare att lämna växterna ifred.  Jag blir lite nervös. Jag vill så mycket, jag vill så väl. Helst ska blommorna skjuta nya skott och prunka som aldrig förr. Hur hittar man balansen mellan att vattna för mycket och för lite?  Fingertoppskänsla förstås. Man sticker ner fingret i jorden och känner efter om den är torr eller fuktig.

Men när det inte längre handlar om växter utan om livet i stort? När vet man säkert att man ska lägga sig i och när fattar man att man ska dra sig tillbaka? Återigen måste det handla om fingertoppskänsla. Denna gång i  en något känsligare tappning.

Markus Krunegård sjunger:  ”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det…”

Ja, det är väl så det är. Resultaten av ens görande skiftar. Någon gång kommer man att gå tå med en blommande hortenisa i sina armar. Som ju är så VANSINNIGT SVÅRA att sköta. En annan gång får man uthärda att snava fram med en lättskött pelargonia som man gett på tok för mycket vatten. Man får leva med det. Inse att man är människa.

                                                                                              /Gunilla Cullemark