tisdag 15 november 2011

Att skriva sig till det ljusa

Aldrig känns väl ljuset så avlägset som när novembermörkret lagt sitt lock över våra huvuden.
Jag gör som så många andra, tänder ett ljus och söker kraft i den fladdrande lågan.  

Många skriver om sina svårigheter, sätter ord på det som tynger likt fotbojor ner mot jorden. Det är oftast bara för sin egen skull man skriver, det är dagboken som får ta emot det som skaver, det som aldrig blivit riktigt utrett, förlåtet, accepterat. Man skriver i sorg, raseri och vanmakt. Man skriver om allt som sätter sig i vägen. För något annat. För det som finns någonstans där bakom.

För tio år sedan blev Lennart Bergendahls son Erik påkörd av en rattfyllerist. Han var tretton år då och han blev inte äldre. Lennart berättar i DN att han för några år sedan gick på en kurs i terapeutiskt skrivande. Successivt förändrades hans sorgearbete. Skrivandet fick honom så småningom att erinra sig det ljusa, att komma ihåg detaljer och fina minnen av den tid som han fått med sonen.

Många vittnar om samma sak. När pennans bläck fått flöda fritt över det som varit svårt, det som satt sin stämpel på uppväxten, på självkänslan, det som ristat axlar rädda och kupade eller gömt det sårade bakom härdat stål, så träder det ofta fram ett nytt stråk i det skrivna. Fler nyanser på ordens färgpalett. Om så bara en liten guldockra punkt över en dov klangbotten.

För några dagar sedan var det 11.11.11. November hade även denna dag lagt ut sin gråa, våta filt på himlavalvet. Det magiska datumet till trots. Vattumannens bokhandel ville fira det speciella datumet med en ljusceremoni på Drottninggatan. Jag är fortfarande inte helt säker på vad det nya datumet innebär. Något med att vi går in i en ny tidsålder, något om att vi ska välja ljusets väg, något om en energiportal.

 Jag begav mig till Vattumannen och i väskan hade jag ett stearinjus. Eftersom man inte i tid hade ansökt om tillstånd för denna ceremoni fick vi hålla till i bokhandeln. En kvinna spelade stämningsfullt på sin gitarr, vi tände våra ljus och tittade lite på varandra, men mest tittade vi på de fladdrande lågorna. En rad av Peter Sandelin dök plötsligt upp i mitt huvud: ”Den mörka tiden är en såningstid för ljuset.”

När jag gick ut på gatan igen kändes det gråa inte riktigt lika grått. Jag tyckte mig nämligen ana en liten reva av ljus i de mörka molnen. Jag började förstå att novembermörkret inte är för evigt.
  Gunilla




                                                                                                     

torsdag 3 november 2011

Sluta fred


Jag har bestämt mig för att sluta fred med min inre kritiker. Det är fanimej inte lätt. Men jag är envis och ganska slug. När kritikern säger; ”Men vad tänker du på egentligen? Det där duger ju inte. Du är ju en bluff som när som helst kommer att bli avslöjad.” Då svarar jag inte. Det är nämligen ingen idé. Argument och ord är min inre kritiker världsbäst på och där vinner han oftast. Nej jag vrider huvudet åt sidan och fokuserar på en skogsstig som bara delvis är upptrampad. Mossa som mjukaste hud och silvertunna spindeltrådar. Där på den stigen finns min visshet, min nyfikenhet och min leklust. Där finns inga fel utan bara erfarenheter. Där är kroppen fri och orden lössläppta. Om jag bara håller huvudet vridet så mot min skogsstig, ibland får jag med händernas hjälp hålla huvudet i den positionen, då tystnar kritikerns motorväg. Eller i alla fall har motorvägens dån avtagit en smula. För det är en motorväg som min inre kritiker åker på med sin högljudda röst. En sexfilig och vältrafikerad motorväg.
Det säger sig själv att det är lönlöst att strida. En knappt upptrampad skogsstig mot en sexfilig motorväg. Bättre är att sluta fred, byta position och bara följa fötternas spår.

/Eva