Tala till nerverna, skelettet, molekylerna!

Just idag glittrar det av rimfrostkristaller på hustaket tvärs över gatan. Just idag spricker ljuset genom och jag har Julia Romanowskas föreläsning likt en kör i mitt inre;

"Världen öppnar sig som en fråga – jag vill inte ha några svar " "Livet är allvar – att leva fullt ut är en skyldighet" "Mitt ansvar som människa" "Ni har talat till mina nerver, mitt innersta, skelettet, molekylerna" "Bojen är på djupet"

Rösterna tillhör de chefer som varit med i hennes forskning om hur starka konstupplevelser förbättrar det egna ledarskapet på många olika plan. "Improving Leadership Through the Power of Words and Music". Deras upplevelse av ödmjukhet och en starkare känsla av ansvar inför den andre, ökad självrespekt och acceptans av livets motsägelser; ondskan finns, mörkret finns även i mig och en vördnad inför människans väsen och livets storhet. Hur detta leder till förbättrad hälsa (psykisk och fysisk)  inte bara hos cheferna själva utan även hos medarbetarna och en ökad effektivitet hos företaget. 

Metoden kallar Julia Schibbolet vars kärna är en performance med en drömliknande struktur av ord och musik, en ordström som är likt ett collage av röster. Höga visan blandas med Elfriede Jelinek och dokumentära texter om folkmord, intensiva stråkar, slagverk. Efteråt så skriver och pratar man om sin upplevelse, helt utan instruktioner. Man delar och lyssnar på varandra, man går in i sig själv. Det är allt och det är det stora. Inga manualer, ingen verktygslåda; så här blir du en bättre chef.

Detta är hoppfullt. Riktigt hoppfullt. Konstens förmåga att få oss att härbärgera livets komplexitet och vår egen. Konsten som kallar på oss att se vår egen förmåga, vårt ansvar, vår storhet.  En utmaning och en möjlighet. Ljuset letar sig genom sprickorna. Alltid. 

                                                                                                                            /Eva

 

Att skriva med plumpar

Något händer när jag ska skriva födelsedagskort. När det är ett sådant där vackert kort och jag bara ska skriva ett enkelt grattis och något lite mer. Jag vill att själva handstilen ska andas  högtid. Helst ska det vara skrivstil. Jag vet att jag en gång har skrivit sirlig skrivstil. På vinden finns bevisen i form av ett par skrivböcker daterade 1969. Jag var nio år och det måste ha varit peaken på min finmotoriska bana.

Jag spänner mig, glömmer andas och klämmer till med mitt grattis. Det ser inte bra ut. Inte alls. När jag skriver under med mitt eget namn fattas ofta en bokstav. Inte för att jag skriver en lagom nonchalant autograf. Utan för att en bokstav bara försvinner bland mina ömsom stelt uppsträckta och ömsom darrigt vingliga bokstäver.  Man kan ju undra vad fan det hela handlar om.

Hur svårt kan det vara att skriva ett vanligt födelsedagskort? Igår blev det så där igen. Det är inte det att jag har höga krav. Jag har bara en sådan innerlig önskan att det inte ska bli några fula plumpar eller att jag glömmer ett ord eller att liksom bokstäverna blir så tunna att de sugs in i det där vidunderligt vackra födelsedagskortet. När det händer måste jag  ju fylla i så att man ser vad det står. Och det som sker då är att just det ordet, just de bokstäverna sticker ut. Då blir jag tvungen att fylla i resten av texten också. Inte sällan blir lik förbannat någon bokstav tjockare än de andra. Eller så blir det av någon outgrundlig anledning ett extra streck lite vid sidan om.

Jag tänker då att jag kan göra om det där strecket till en blomma. Det är ju ändock ett födelsedagsfirande vi pratar  om här. Eller möjligen ett bröllop eller en examen. Blomster är alltid rätt i dessa sammanhang. 

Igår när allt detta hände igen så tog det bara stopp. Inga försök att skyla över. Ingen panikuttryckning för att handla ett nytt födelsedagskort. Jag bara skrev som det var. Att det perfekta är själlöst och att de som väver persiska mattor alltid fifflar in en tråd som bryter av symmetrin. Bara för att påminna om att vi människor inte är fullkomliga. Jag tänkte att sånt måste vara skönt att få höra en sådan dag när ett år just lagts till alla övriga. 

Födelsedagskortet hade plumpar och någon överstrykning och det var skrivet på  längden och tvären. Själfullt så det förslog. Solen sken in genom fönstret. Grenarna på björken vinkade ner några löv i renaste guld.

Och jag såg att det var gott.

                                                                                                                                                       /Gunilla

Poesi större än klassrummet

Just nu turnerar vi i Uppsala med vår workshop Skrivglädje och har bland annat poesiworkshop för mellanstadiet. När jag ska berätta vad poesin betyder för mig så inser jag hur svårt det är att förklara just det. Vad poesi betyder för mig? Poesi är magi, poesi är bilder som öppnar mig för ett annat sätt att vara i, att se, att känna världen, bilder som liksom skälver i magtrakten. Ja, just det, så... någon annan som också har upplevt det som jag upplevt och ger med sina ordytmer, ordbilder ett nytt perspektiv. Detta låter sig inte förklaras, det måste upplevas. Mellanstadiebarnen skapar metaforer med slumpens hjälp "Glädje är en röd bok i Marianergraven", skriver om hur man kan höra längtan på en blåsig gata i Libanon och hur känslan av att spela fotboll är som när ett stim av akvariefiskar snabbt söker sig till betet. Vi upplever tillsammans med barnen och klassrummet blir större och min magtrakt expanderas. Just det, just så...

/Eva

Att känna regnet

 

När det regnade som värst i somras fick jag syn på en man utanför mitt fönster. Han stod under ett träd tvärsöver gatan. Huvudet var dolt av ett intensivt grönskande bladverk och hans händer låg prydligt på magen, den ena handen ovanpå den andra. Alldeles stilla stod han där, själv likt ett tåligt träd som bara väntade ut naturens gång.

Bob Marley har sagt: "Vissa känner regnet, andra blir bara blöta." Jag visste inte vilken kategori mannen mittemot tillhörde men jag tog ett foto på honom. Han väckte något hos mig där han stod, huvudlös och stilla. Sedan stack jag själv ut huvudet  i ösregnet och frågade om han ville komma in. Han tittade fram så hastigt att jag inte riktigt hann se hans ansikte men avböjde artigt och sa att det gick bra. 

Jag insisterade inte. Han stod kvar en god stund. I fönstret hänger en skyddsängel av glas. Det blev som en tavla. Skyddsängeln snett över mannens huvud, det som man inte såg. 

Nu tittar jag då och då på fotot och varje gång blir jag lite sorgsen. Om det är över mannen som inte ville komma in i värmen eller om det är över mig själv är svårt att svara på. Kanske det är det senare.

Att jag alltför sällan känner regnet. Allt jag alltför ofta bara blir blöt.

                                                                                                                

                                                                                                                       /Gunilla

Om vad en näckros behöver

Nattdaggen ligger som ett lätt skimrande skynke över bilkarosserna, doftstråk av jordkällare från den uttorkade gyttjepölen. Slutet av augusti och på väg till ännu ett morgondopp. Idag är jag ensam på bryggan, dess ljumma plankor mot min hud, några gula löv som signar sig ner mot vattenytan. Förändringen finns i varje por denna morgon. En övergång som i sig själv bär möjligheterna;
Att vara istället för att veta
Att ge sig hän och släppa taget om det som inte längre tjänar oss
Att välja tillit igen och igen och fylla sig med det som är liv, som är ljus

Hur kan man veta vad som ska släppas och vad som ska fyllas på? Hur kan man vara i sin sårbarhet och visa sig för varandra - trots smärtsamma erfarenheter? Från bryggpositionen ser  jag den vita näckrosen; näckrosen som är förbunden med sin dybotten med en navelsträngsliknande stjälk, näckrosen vars vita kronblad skapar en fulländad form som vet att vända sig mot solen, mot ljuset. Likväl att sluta sina flikar om sitt inre när så behövs. Har du någon gång plockat en vild näckros så vet du. Den sluter sina kronblad och liknar mer en pingisboll än den förförande lotusen. Oavsett om du placerar den på fönsterbrädet i en vid skål.

Näckrosen behöver sin vildhet, sitt fäste från dybottens erfarenheter, söka sig mot ljuset och stänga om sig när det behövs.Vad behöver du?


/Eva

Att ta bladet från munnen

 

                                                                       

Första gången jag provade på muntligt berättande var jag fem år. Jag låg på sjukhus, längtade hem och grät på nätterna. På dagarna underhöll jag mina yngre sjukhuskamrater med kasperteater. I mitt minne håller jag långa föreställningar men när jag rannsakar mig själv var det nog bara några lösryckta scener.  Kanske bara en enda scen. Som i gengäld fick flera omtagningar.

 Det var något om en kanin som vände på alla begrepp och borstade händerna och tvättade tänderna. Jag hade inte ens hittat på det själv om nu sanningen en gång för alla ska dras fram  i ljuset. Jag härmade bara min syster.

Vad jag inte visste då (plagiat från syrran eller ej) men vet nu - var att jag ägnade mig åt läkande berättande. Inte minst riktat åt mig själv. 

Och sen gick det femtio år. Lite annat kom emellan.

Men femåringen i mig viskar åt mig, tar mig hårt i handen och leder mig för andra året i rad till Ljungby Berättarfestival. 

Öppna anleten, röster som bär. Hjärta till hjärta.

 Jag minns mina sjukhusvänners runda ögon. Mina nattliga sjukhustårar slutade inte att trilla. Men något började växa i bröstkorgen. Idag har detta något slutat växa. Helt tvärt. Ut hoppar en kanin. 

Och jag skuttar lyckligt efter.

                                                                                                             /Gunilla