Om att odla ljuset

En dikt som jag alltid läser i november. Peter Sandelin heter författaren.
Varsågoda! /Gunilla


I den tunga tiden: odla inte bly,
I den mörka tiden: odla inte
               mörker.
Den mörka tiden
är en såningstid för ljuset.
Odla ljuset.
Älska.

Ömhet inför det ofullkomliga

Ett svar på ett inlägg på Facebook och fingrarna flipprar så det blir ett par märkliga ord. Man förstår vad det står, det är inte det, men jag är ju dock skrivarkursledare. Folk förväntar sig ju att...Något har hänt för jag låter känslan svepa över efter ett par minuter.

Layout till en fotobok. Jag lägger in bilder och det blir efter många timmar och värk i axlarna som jag vill ha det. När jag skickat iväg beställningen  upptäcker jag att en halv sida gapar tom. Prästen som nyss stod där har på något mysko sätt förflyttats till en annan sida och ingår nu i ett annat sammanhang. Kyrkligt det också men det är en annan präst som ska vara där. En djup suck och sedan sveper känslan över.  Det är inte hela världen.

I min almanacka står det deadline  fredag  6 december. Med rätt stora bokstäver. Jag har ingen aning om vad denna deadline gäller. Hjärtat åker upp i halsgropen men sedan åker det tillbaka till sitt rätta ställe igen. Förvånansvärt fort måste jag nog tillägga.

Idag skiner solen. Jag tar på mig mina lite noppiga strumpbyxor för alla onoppiga är i tvätten.  Och då ska jag ändock på finkalas. Jag känner en plötslig ömhet för det som inte blir perfekt, för allt som går så bra ändå. Och att det gäller också för mig.

                                                                                                                     

                                                                                                                         /Gunilla

Att lysa upp en bit i taget

                                                              

                                                         

Det blir inte som man har tänkt sig. Inte alltid sämre eller bättre men annorlunda. Ändå är det lätt att leka Gud och försöka regissera framtiden för att få kontroll. Förväntningar är ett jävla gissel, sa en kvinna till mig en gång. Förväntan är något annat, tänker jag. En öppenhet till att det bästa händer utan att man låser sig i föreställningar om exakt hur.

Ett alternativ till kontroll är att sätta sig på en stubbe och vänta på att livet ska komma en till mötes. Det brukar inte fungera i längden. Men när man reser sig och går kan det räcka med att lysa upp en bit i taget på den ofta halvskumma vägen.

Alla helgons helg. I går var jag på kyrkogården. Inga gatlyktor på räta linjer och med exakta utmätta avstånd men i mörkret brann lyktor och marschaller. Ibland tätt, tätt men på vissa ställen fick man ta några steg innesluten i en mörk säck. På avstånd flämtade alltid någon låga.

Alla dessa döda där på kyrkogården som visat oss hur man kan leva. I hårt styrda förväntningar eller i öppen förväntan. Alla som gått in i återvändsgränder, som letat sig fram på egna vägar.  Eller följt spåren som någon annan stakat ut. De döda och levande. I ständiga korsvägar är vi för alltid förenade. 

                                                                                                                                /Gunilla