Att stillna
sig, att vara i kontakt med kropp, med andning, med nuet och inte förvänta sig
något. Att vara öppen för impulsen, inviten, för den som kommer och säger; Ska
vi leka? Följ med! Din sorg är en djupblå vindlade älv och vi kan segla på den
tillsammans i en egen täljd barkbåt. Vi följer den i ditt blodomlopp, till
hudens känselkroppar och vi vilar strax under naveln där all längtan är samlad.
Vi minns tillsammans för detta orkar du inte ensam och samlar tårarna i ett kärl
med böljande väggar. Här kommer det stora fnittret som gungar med benen på din
höftkam och utmanar med höga röda pumps och en gul ballong. Lyssna till
ballongens historia – hur den drar i sitt snöre och vill att du släpper den.
Släpper den till revbenssalen, till katedralen av ljus och genomsläpplighet,
ljuset i strimmor och den dova rytmen från hjärtats puls.
Behövs orden då? Om - hur är de orden? Kroppsord eller kroppsberättelser eller ordkroppar som likt känselkroppar har direktkontakt med nervsystemet.
/Eva
