Jag passerade gången dagligen och ändå reagerade jag
likadant varje gång jag såg de vingliga orden med det resoluta utropstecknet.
”Du är vacker!” Det liksom svirrade till i maggropen och så rätades mina kutiga
axlar upp sig av en osynlig hand och vete fan om jag inte också log ett litet
klädsamt leende. Precis som om väggen var levande och hade förmågan att
småflirta lite med mig, där jag stressade fram i novembermörkret med mössan
djupt nerdragen över kalla öron och långkalsongerna korvande under jeansen. Jag
blev lite varm också och jag vill så innerligt gärna tro att det inte enbart
rörde sig om klimakterievallningar.
Plötsligt vet jag varför jag blir så drabbad och varför det
dröjer sig kvar. Det är inte reklam. Det finns ingen som intrikat nästlar sig
in i mitt hjärta för att få mig att öppna plånboken. Det är samma sak som med
de stickade halsdukarna som jag såg lite överallt i stan i vintras; runt
lyktstolpar och gråa elskåp. De färgglada plaggen kräver inte något av sina
bärare. De bara bara värmer. En blogg om skrivande och kreativitet. Inspiration och tankar om hur skrivglädje kan leda till personligt växande. Bloggen skrivs av Gunilla Cullemark och Eva Dahlberg från SkrivSprånget.
söndag 16 september 2012
tisdag 4 september 2012
Att vara i Mellanrummet
Ibland har vi våra skrivkurser i en lokal som heter
Mellanrummet. Det är något speciellt tillåtande att vara i ett mellanrum; det
är en fredad zon, ett speciellt gränsland. Här kan man ta djupa syrerika
andetag, här kan man bearbeta sina intryck som en orm smälter sin föda.
En författare måste lämna mellanrum åt sina läsare. Allt ska
inte uttalas, blir vi skrivna på näsan blir vi irriterade. I glappet som uppstår
bjuds vi själva att vara med. Så är det väl med allt som berör. I går såg jag dokumentärfilmen
”För dig naken” som handlade om konstnären Lars Lerin. Den kommer alltid att dröja kvar i mig, också
för allt den inte sa.
Det finns många mellanrum Ett är tillståndet mellan sömn och
vakenhet, ett annat är när man är på väg. Jag brukar försvinna i tåg-glapp rätt ofta. Då
sitter jag och tomglor och missar att kliva av i Gubbängen, där jag bor. Jag
kan inte påstå att jag klokt och insiktsfullt hyllar mellanrummet när jag måste
trassla mig tillbaka hem igen och är trött och hungrig. Men jag vet att det är
där jag har varit.
Utan mellanrum skulle
jag aldrig hitta in till alla de andra rummen jag vill vistas i. Då skulle jag
gå vilse på riktigt, då skulle jag bara irra runt i labyrinter medan
blodsockerhalten skulle sjunka för varje stapplande steg. Vad värre var – då skulle
jag aldrig någonsin hitta hem.
/Gunilla
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)