onsdag 21 december 2011

Att aldrig bli färdig

Slutet på året och säcken ska knytas ihop.
Avslut. Avslutningar. Utvärderingar. Verksamhetsberättelser. Vi ska bli färdiga. Göra ett bokslut på det år som har gått. Se bakåt och förundras över hur mycket vi hann med eller hur lite vi kom loss, trots goda föresatser.  Hur som helst sätta en punkt.

Vi vill bli färdiga, ibland lite för fort, ibland mitt i en rörelse. I år fick Tomas Tranströmer Nobelpriset. När jag gick på Jakobsbergs folkhögskola läste jag hans dikter på pendeltåget när jag var på väg hem. En av dem hade titeln ”Minusgrader” och den första meningen löd: ”Vi är på en fest som inte älskar oss.” Jag tänkte att han skrev direkt till mig. Det gör jag fortfarande.
Det jag egentligen vill komma till är Tranströmers mer kända dikt ”Romanska bågar”. Den som handlar om att aldrig bli färdig. Det är förtröstan i det. Det är så det är att vara människa.

 ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!  
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Visst är det bra med avslutningar; ceremonier, att stänga en dörr, att säga det man har på hjärtat, att en gång för alla sätta en punkt. Men sedan är det dags att vända blad och börja en ny mening. Inte alla, men några dörrar kan man kanske öppna på nytt, även om de är lite gistna och behöver smörjas. Och när man just varit på en fest som inte älskar en kan det finnas en annan fest bakom hörnet. Där man blir så älskad att man lyfts av osynliga vingar. Och flyger vidare.

                                                                                                                            /Gunilla

lördag 3 december 2011

Andas och skriv!


Vi har en skrivövning som vi kallar en trerading. Den består som förväntat av tre rader. Första raden ska handla om något som finns här i rummet, något du ser, hör eller förnimmer. Skriv ner det absolut första du kommer att tänka på.  Den andra raden ska handla om något som finns utanför rummet. Det kan vara alldeles utan fönstret eller på andra sidan jordklotet. Det enda kravet är att det måste vara utanför rummet och även här det första som dyker upp i ditt huvud. Den tredje och sista raden ska handla om något som finns inne i dig. En tanke, en känsla eller en fysisk förnimmelse. Läs igenom dina tre rader och se om du kommer på en rubrik helt spontant. Skriv den överst i så fall. Kommer ingen rubrik är det också helt ok.  Så här blev min trerading:

Tröst
Tio rosa rosor sträcker sig mot lampans ljus
Regnet gör ränder mot balkongdörrens glasruta
Sorgen har gjort ett delta inom mig

En trerading är som en närvaroruta. Vad tar jag in i rummet där jag befinner mig, var är mina tankar någonstans och hur är det i kroppen just nu?  Ett sätt att kolla av läget med sig själv och en enkel metod för att vara närvarande. Är man inte närvarande hur ska man då kunna skriva? Skriv en trerading varje dag under en månad och se vad som kommer fram. Kanske en ökad känslighet för vad dina sinnen registrerar. Kanske en medveten närvaro med pennan som ingång. Garanterat har du trettio dikter som vill dig något.

/Eva

tisdag 15 november 2011

Att skriva sig till det ljusa

Aldrig känns väl ljuset så avlägset som när novembermörkret lagt sitt lock över våra huvuden.
Jag gör som så många andra, tänder ett ljus och söker kraft i den fladdrande lågan.  

Många skriver om sina svårigheter, sätter ord på det som tynger likt fotbojor ner mot jorden. Det är oftast bara för sin egen skull man skriver, det är dagboken som får ta emot det som skaver, det som aldrig blivit riktigt utrett, förlåtet, accepterat. Man skriver i sorg, raseri och vanmakt. Man skriver om allt som sätter sig i vägen. För något annat. För det som finns någonstans där bakom.

För tio år sedan blev Lennart Bergendahls son Erik påkörd av en rattfyllerist. Han var tretton år då och han blev inte äldre. Lennart berättar i DN att han för några år sedan gick på en kurs i terapeutiskt skrivande. Successivt förändrades hans sorgearbete. Skrivandet fick honom så småningom att erinra sig det ljusa, att komma ihåg detaljer och fina minnen av den tid som han fått med sonen.

Många vittnar om samma sak. När pennans bläck fått flöda fritt över det som varit svårt, det som satt sin stämpel på uppväxten, på självkänslan, det som ristat axlar rädda och kupade eller gömt det sårade bakom härdat stål, så träder det ofta fram ett nytt stråk i det skrivna. Fler nyanser på ordens färgpalett. Om så bara en liten guldockra punkt över en dov klangbotten.

För några dagar sedan var det 11.11.11. November hade även denna dag lagt ut sin gråa, våta filt på himlavalvet. Det magiska datumet till trots. Vattumannens bokhandel ville fira det speciella datumet med en ljusceremoni på Drottninggatan. Jag är fortfarande inte helt säker på vad det nya datumet innebär. Något med att vi går in i en ny tidsålder, något om att vi ska välja ljusets väg, något om en energiportal.

 Jag begav mig till Vattumannen och i väskan hade jag ett stearinjus. Eftersom man inte i tid hade ansökt om tillstånd för denna ceremoni fick vi hålla till i bokhandeln. En kvinna spelade stämningsfullt på sin gitarr, vi tände våra ljus och tittade lite på varandra, men mest tittade vi på de fladdrande lågorna. En rad av Peter Sandelin dök plötsligt upp i mitt huvud: ”Den mörka tiden är en såningstid för ljuset.”

När jag gick ut på gatan igen kändes det gråa inte riktigt lika grått. Jag tyckte mig nämligen ana en liten reva av ljus i de mörka molnen. Jag började förstå att novembermörkret inte är för evigt.
  Gunilla




                                                                                                     

torsdag 3 november 2011

Sluta fred


Jag har bestämt mig för att sluta fred med min inre kritiker. Det är fanimej inte lätt. Men jag är envis och ganska slug. När kritikern säger; ”Men vad tänker du på egentligen? Det där duger ju inte. Du är ju en bluff som när som helst kommer att bli avslöjad.” Då svarar jag inte. Det är nämligen ingen idé. Argument och ord är min inre kritiker världsbäst på och där vinner han oftast. Nej jag vrider huvudet åt sidan och fokuserar på en skogsstig som bara delvis är upptrampad. Mossa som mjukaste hud och silvertunna spindeltrådar. Där på den stigen finns min visshet, min nyfikenhet och min leklust. Där finns inga fel utan bara erfarenheter. Där är kroppen fri och orden lössläppta. Om jag bara håller huvudet vridet så mot min skogsstig, ibland får jag med händernas hjälp hålla huvudet i den positionen, då tystnar kritikerns motorväg. Eller i alla fall har motorvägens dån avtagit en smula. För det är en motorväg som min inre kritiker åker på med sin högljudda röst. En sexfilig och vältrafikerad motorväg.
Det säger sig själv att det är lönlöst att strida. En knappt upptrampad skogsstig mot en sexfilig motorväg. Bättre är att sluta fred, byta position och bara följa fötternas spår.

/Eva

onsdag 12 oktober 2011

Att skriva med kroppens känslighet


Vissa dagar är skrivandet stumt. Orden och meningarna har ingen beröring med det som är min helhet, med det i mig som vet och är sant. Det är som om skrivandet startar från huvudet och rakt ner på pappret eller dataskärmen utan kontakt med kroppen, med känsligheten, med hjärtats blodomlopp. Skrivandet är då främst ett huvud som tycker att somligt är bra och somligt är avskyvärt. Ett huvud som VILL en massa och som hela tiden värderar.

Vad händer då med kreativiteten? Med det vilda och otämjda som finns i kroppen. Det som inte behagar utan fräser, spottar och asgarvar. Vad händer med darrningarna i bräckligheten, det som inte orkar utan vill vila med nosen mot fuktig mossa? Och det sensuella och den djupaste åtrån som bara vill och inte alls på det sättet som huvudet vill. Hur får det plats i skrivandet?

Igår hade jag och Gunilla ett sagoprojekt med nioåringar. Vi har förvandlat deras klassrum till en sagoskog och för att komma in i den måste barnen kliva igenom en port och viska magiska ord i mitt öra. ”Öppna ditt hjärta” viskade en tjej innan hon tog klivet igenom den blåskimrande rockringen. Hennes ord klingade i min kropp. Så är det, så enkelt och så svårt. Att öppna sitt hjärta. Därifrån startar allt och där kan allt hända. 

      / Eva 

torsdag 6 oktober 2011

Tusen skäl att skriva

Varför skriver du? Det finns många svar på den frågan.  Också hos en och samma person. Svaren kan ju också variera över tid. Jag vet i alla fall varför jag började skriva. Jag var en tyst och försiktig liten flicka med mycket trubbiga armbågar. När jag upptäckte magin i det skrivna ordet gjorde jag mig själv lite synligare.  Det var en känsla av makt, en känsla av att fly in i en magisk värld. Ett sätt att bli till.

Varför skriver du? När vi diskuterar det på våra skrivarkurser får vi många svar. Allt ifrån att det är ett sätt att strukturera snurriga tankar till att man vill berätta mormors historia eller skriva av sig något som känns svårt. En del skriver för att de inte kan låta bli. Det är som att andas. Efter ett andetag kommer nästa. Efter en mening föds en annan. Man bara gör det.

Just nu läser jag Lusten att skriva av Julia Cameron. Hon tillhör dem som skriver för att hon inte kan låta bli. Om hon inte skriver får hon abstinens, samma känsla av att något är i obalans som förekommer hos en idrottsman som inte kan träna. Vi är nog många som känner igen oss i det. När våra kreativa uttryck hålls tillbaka så är det något viktigt som fattas. Det är inte alltid man kommer på vad det är. Förrän man sitter där och skriver eller för penseln över duken, vädrar lungorna i en sång eller låter de stela höfterna vagga sig varma i en trevande dans. Just det, det är ju det här jag har saknat!

Så kände jag det idag när vi var i en skola och hade berättarmagi. Jag var en förtvivlad bondhustru, vars barn byts ut till en otäck trollunge. Barnen hjälpte mig att hitta strategier för att hitta mitt eget lilla barn. Kanske borde jag exempelvis använda mig av GPS när jag sökte efter trollmors gömställe? När jag sedan var trollmor och viftade lite lojt med svansen andades jag mig in i samma värld som den jag fann när jag som liten flicka skrev mina sagor. Nu var jag där igen, där jag hörde hemma! Det gjorde inget att trollnäsan kliade, det gjorde inget att svansen ramlade av. När en flicka försynt påpekade det knöt jag bara fast den igen . No big deal!

Varför skriver jag idag? För att jag vill. För att jag inte kan låta bli. För att jag hittat en plats där det går att ta djupa lugna andetag. För att jag hittat en fredad zon där min trollsvans tillåts att både ramla av och bli synlig.


/Gunilla


tisdag 27 september 2011

Vår rätta tid är nu

”Jag kan berätta om bussmetaforen” sa stressforskaren på Kunskapskanalen.  Jag lystrade och hasade mig upp en aning i soffan.  Det han sedan berättar är något jag redan vet men han presenterar det i en ny form.  Han uppmanar oss lyssnare att tänka oss in i att vi alla är busschaufförer i våra egna liv. Hur hanterar vi förändringar som vi själva så hett önskar. Förändringar som består av att vi själva måste trycka eller lätta på gaspedalen, kanske svänga åt ett annat håll än vi brukar i den välkända korsningen.  Något sådant uppfattade jag att han sa eller i alla fall menade.

Stressforskaren deklarerade att hindren satt i baksätet. Det var våra rädslor och farhågor. De hade åsikter om körningen, det var helt säkert. De var den typen av passagerare som inte kunde hålla flabben. De var högljudda, säkert svettiga också, röster i falsett, händer som gestikulerade och fötter som sparkade på förarens ryggstöd. Allt det där sa inte stressforskaren. Men jag säger det.  Jag kan fortsätta beskriva de där baksätespassagerarna hur länge som helst men då finns risken att fokus läggs på fel personer.  Enligt stressforskaren utmärkte sig en av  passagerarna mer än alla de andra. Den personen skrek kanske inte högst, darrade inte mest eller försökte tränga sig fram för att komma åt bromspedalen när det började rulla. Den här figuren var kyligare, hade proper klädsel och, tänker jag mig, oklanderlig frisyr. Han, eller hon, harklade sig bara lite och sa med en distinkt stämma: ”Det så klart du ska köra i den riktning du vill, det så klart du ska svänga till höger i den rondell du alltid åkt rakt fram. Men inte nu. Inte än. Du ska vänta på det rätta tillfället.”

Stressforskaren menade att den rösten var lätt att lyda. Vi busschaufförer kör in på närmaste parkering och avvaktar på att det rätta tillfället ska komma. Behöver jag säga mer? När kommer det rätta tillfället att berätta att vi tänker lämna den vi älskat, att resan inte blev av för att det kom en restskatt emellan, en sjukdom, att företaget inte går ihop sig, att vi tänker vända mångåriga yrkesstudier ryggen, att något gått sönder i våra liv?

Vad har nu detta med skrivandet att göra? För det var väl ändå temat för denna blogg? Jag tänker mig att det är samma sak. Bussmetaforen kan väl tuta in var helst det passar. För hur ofta har inte jag sagt att jag ska skriva sedan men att jag inte hinner just nu. Jag ska vänta på den rätta tiden, på det rätta tillfället. Då ska jag ta mig en vecka. Kanske två, varför snåla när man ändå bestämt sig? En stuga vid havet. När vågorna rullar in, när det är dagg på gräset, barfota ska jag vandra förstås, inte gå, utan just vandra.  Ingen oro i kroppen, inget ältande, bara nakna fotsulor i kontakt med moder jord.

Det finns alltid tid för en kärlek. Jag skrev det när jag och min vän kollegan brainstormade inför idén om både blogg och en bok om skrivinspiration.  Och kärleken kan man inte vänta med under hela året, inte heller kan man bli sittande på en parkering för att man är skraj att man ska starta sin resa på fel veckodag.  Så idag vrider jag om startnyckeln och rullar sakta ut från en gigantisk parkering. En ny buss är redan på plats i min parkeringsficka.  En gnällig stämma bakom min rygg och så den där välbekanta rösten. Den säger att jag kanske ska vänta lite till med att ge mig ut i trafiken just nu. Det är morgonrusning. Vet jag vad det innebär? Framåt förmiddagen blir det bättre. Till helgen blir det lugnare. Vore det inte klokt att avvakta en aning med att skriva detta blogginlägg. Om jag stannar upp, bara en kort sekund, är det för mycket begärt, bara en kort sekund, så jag kan sträcka ut handen i luften och känna om vindarna bär. Är jag riktigt säker? Är det rätt vindar?  Nu är det plötsligt ett jäkla liv i baksätet. Jag stoppar in öronproppar. Jag är inte säker på att det är just nu jag ska köra iväg. Men jag gör det ändå.  Det rör sig i magen, det är nog andningen som tar fart i sina nya segel. Jag väntar inte på det rätta tillfället. Jag bara tutar och kör.
/Gunilla

måndag 19 september 2011

Nu har vi startat vår blogg!

Vi tror på skrivandets lekande läkande kraft. Vi tror på det otämjda och vilda. Det magiska rum som skrivandet kan vara. Vi tror på oss själva och på dig.