onsdag 22 februari 2012

Gå i andras fotspår - och gör dina egna

Bestäm dig för en kroppsdel. Vi säger att du bestämt dig för benen. Bestäm dig för en känsla. Vi säger att du bestämt dig för nervositet. Bestäm dig för en lukt. Vi säger att du bestämt dig för doften av kanelbullar.  Nu får du inte bestämma mer. Du tar ner en ordbok från bokhyllan, blundar och sätter ner fingret. ”Lapplisa”.

Benen, nervositet, nybakade kanelbullar, Lapplisa.

Nu sätter du klockan på tre minuter.  Och bara kör:

Benen mina skälver. Jag vill gå framåt men inuti mig darrar det också. Det finns en Lapplisa där, en sträng dam som fäster lappar på mina knän. ”Gå inte för långt, avvakta lite, det kommer kanske en bättre chans. Nervositet är bara bra. Det får dig att tänka till.” Mina stackars knän syns inte längre. Men man hör prasslet av papperslapparna, postit-lapparna, som rasslar som asplöv. Rö för vinden . Det drar ett stråk av nybakade kanelbullar mellan husen…

Där har det gått tre minuter.

Bestäm dig för en kroppsdel. Vi säger att du bestämt dig för hjärtat. Skriv ett tacktal till hjärtat. Det har Wislawa Szymborska gjort. Hon fick Nobelpriset 1996. Bli inte nervös nu. Seså, gör som hon.  Tacka ditt hjärta. Fortsätt med lungorna och arbeta dig upp till fontanellen eller ner till de stackars skälvande knäna. Riv bort postit-lapparna och hylla dina nakna fötter. Gå i Wislawas fotspår.  Det är precis som det ska. Jag säger det en gång till: Ängslas inte! Snart gör du dina egna tydliga avtryck. Ingen mer än du vet vad som händer när man trots varningslappar följer doften av nybakade kanelbullar…
                                                                                                 
                                                                                                                           /Gunilla



onsdag 1 februari 2012

Att mötas och att släppa

Jag tillhör dem som har svårt att släppa taget, lämna och gå vidare. Kanske är det rädsla för att bli utan, kanske är det devisen ”man vet vad man har men inte vad man får”. Håller hellre hårt i det som är, än erkänner att detta är förbi, detta är redan över. Det kan handla om vanor, om relationer, om mitt sätt att se på mig själv och världen.  

Någon sa så klokt; ”Att mötas är att vandra en bit på vägen tillsammans. När det är tid så går man vidare på sig egen väg. Man lämnar varandra med tacksamhet över den gemensamma vandringen och öppnar sig för nya vandringssällskap.” 

Det finns många bottnar. Tillit. Tro på sin egen förmåga. Frihet. Också denna dikt av Margareta Ekström hjälper mig:  

För att man ska kunna flyga 
måste skalet klyvas 
och den ömtåliga kroppen blottas
  
För att man ska kunna flyga 
måste man gå högst upp på strået 
också när svindeln kommer  

För att man ska kunna flyga 
måste modet vara något större än rädslan 
och en gynnsam vind råda  

/Eva