måndag 14 mars 2016

Betydelsen av att åka hiss


En dag när vi satt på min väninnas balkong på första våningen, från vilken vi kunde skymta vattnet i Årstaviken, sa hon
“Jag önskar att jag bodde högre upp.”
Jag antog att hon önskade det för att kunna få bättre utsikt. Så jag svarade
“Ja, det vore en fantastiskt med en sån utsikt!”
Hon tittade då på mig och sa
“Det är inte därför.”
Hon vände upp ansiktet mot den bleka vårsolen och fortsatte
“Jag åker alltid hiss upp fastän jag bor på första våningen. Det har med väntan att göra; jag älskar att vänta. Och att åka hiss tillåter mig att vänta.”

Kanske är det en av anledningarna till att hon och jag är vänner, för jag förstod omedelbart vad hon menade. Väntan, ögonblicken emellan; pauserna. Det är de stunder då andetaget kan fördjupas, greppet om tillvaron lösgörs och allt kan flyta fritt. Det är stunder då allt är som det är i en ordning, eller oordning, oberoende av mig och det går att vila i ett slags förvissning.

Min första text kom till i en sådan väntan. Den överrumplade mig. Det var nästan som om jag inte hade något med den att göra, utan det var bara som att ta diktamen - den kom till mig. På den tiden jobbade jag som mentalskötare inom psykiatrin och den dagen körde jag en patient till socialförvaltningen. Hon skulle ansöka om bostadsbidrag. Då jag inte skulle sitta med på mötet gick jag och satte mig på ett fik vid Nytorget denna tidiga och soliga vårförmiddag. Jag kan inte minnas att det var något särskilt som hände i mitt liv just då; inga storslagna planer på resor världen runt eller djupa förälskelser eller ens att påföljande helg skulle bjuda på någon särskild spänning. Utan livet rullade på, det var mest vardag. Men så var det var den där stunden då jag satte mig på fiket för att för att dricka en latte, den där pausen där jag inget annat gjorde än väntade. Det fanns ingen orsak till att uträtta ärenden eller att oroa sig för framtid eller gräma över dåtid, det fanns denna stund i väntan som tillät mig att släppa taget om tillvaron och måsten och krav och alla rörelser i någon riktning. Och det var som om tillvaron med förstärkta konturer och fördjupade nyanser då kom rusande emot mig. Det var en stund då tillvaron klädde sig naken för mig och lät mig se det vackra i dammet som virvlade upp efter bilars framfart, att höra sången i dånet från kaféets espressomaskin, att känna att tyngden av min egen kropp mot stolen gav mig tillhörighet. Jag skrev med en gul blyertspenna på en servett.

Hon stod utanför socialförvaltningens lokaler på Östgötagatan när jag kom och hämtade henne. Jag var lite försenad då jag hade förirrat mig in i söders labyrint av enkelriktade gator.  När hon steg in i bilen frågade jag
“Hur gick det?”
“Bra”, svarade hon.
Sen sa vi inte sa mycket mer. Jag startade bilen för att köra tillbaka till avdelning där hon var frivilligt intagen. Hon satt i framsätet och fingrade på de ifyllda blanketterna från soc. Och jag kände den hopknölade servetten skava i min högra framficka.

Väntan, men inte i väntan på något eller någon utan mer som ett tillstånd där liv finns på sina egna villkor, där lyssnandet kan äga rum. Det var det hon pratade om, min väninna.

Vem den unga kvinnan var som jag skjutsade till soc minns jag inte längre. Min väninna har nu äntligen flyttat. Men eftersom jag inte har pratat med henne på ett tag och inte varit hem till hennes nya lägenhet än vet jag inte om hon nu bor högre upp. Men servetten, den kan jag ännu känna skava i min framficka. 





                                                                                    / Maria Sjöström


torsdag 3 mars 2016

Att skriva som det är






Ibland läser jag nekrologer. På några få rader sammanfattas en  människas liv. Jag frapperas över alla dessa fantastiska människor som lämnat jordelivet. Över alla som lyckats i karriären, haft diverse styrelseuppdrag och samtidigt varit närvarande för familj och vänner. Alltid med ett varmt leende på läpparna, beredda att trolla fram ett serveringsfat med något svåruttalat på.

Födelsedagsannonser, cv:n,  dejtingsidor. Hur skriver man? Varför skriver vi inte mer som det är?  Att visserligen är jag  disträ men  när det verkligen gäller kan jag skärpa till mig. Rätt rejält. Karriärstegen, ja den har jag mest smugit runt. Jag får beslutsångest när jag är hungrig, jag måste ha mat på bestämda tider. Det kan man  säga redan på första dejten.


Åren har liksom gått och inte har jag bjudit på så värst många storkalas men en kopp kaffe har jag ställt fram för den som önskat. Och lyssnat har jag gjort, kanske ibland med ett halvt öra, men i alla fall. Jag har ganska ofta suttit och tomglott. Det har inte nödvändigtvis resulterat i skarpa analyser eller kreativa idéer. Fast ibland så. När man minst anat det. 

 Om någon till äventyrs  skulle få för sig att skriva en nekrolog när jag dött så vill jag att man skriver som det är. Det är gott så. 

                                                                                                               /Gunilla