Det finns så många metaforer över livet och hur man
förhåller sig till det. Att sätta sig vid ratten och ta ut färdriktningen, att
vara herre i sitt eget hus, att odla sin trädgård. Men var finns metaforerna
som visar på den balansakt det är mellan att själv ta kommandot och att
överlämna sig och låta vara i tillit. Balansen mellan görat och varat, mellan
ying och yang.
Som det där med den egna kreativiteten. Kan man med
viljan komma till sitt eget flyt, när skapandet föds i stunden och allt bara
stämmer? Eller är det snarare frågan om att med viljan ge sig själv
förutsättningarna för att hamna där? Avsätta tid, dyka upp, hålla ut och komma
tillbaka till sig själv, igen och igen.
Bruno K. Öijer är en av dem som skapar metaforer för kanske just den balansakten:
Eländiga kvistar
en magiker vilken som helst
som somnat bakom ratten och kört i diket
borstar bara av sig glassplittret
tar sig ur bilvraket
och glider fram genom regnet
han ringer på närmaste dörr
och senare
inne i värmen vid en kopp spetsat kaffe
ler han snabbt mot dom som öppnat
och säger att han inte förstår
varför så få klarar sig oskadade genom livet
varför människor står i vägen för sig själva
varför dom envisas med
att byta ut sina trollspön
mot gamla eländiga kvistar som står
och dammar i ett hörn
/Eva
