tisdag 19 augusti 2014

En hängmatta i vardagsrummet

Hur klarar man att gå tillbaka till vardagen och samtidigt behålla sin nedvarvade känsla i kroppen, minnet av alla simtag med det ljumna vattnet hållandes om, samtalen som kunde fortsätta i vågor med tystnaden som likt andetag var en rytm så i samklang med de ljusa, ljusa kvällarna? Hur gör man för behålla sig levande och vara i vardag? 

Det är en övergång och en rörelse och som sådan finns också möjligheten till förändring. Men det kräver en medvetenhet och vakenhet. Framförallt insikten om att du har ett val. Det är ditt liv och du väljer hur det ska gestaltas. Inte i allt, absolut inte. Vissa faktorer är bara att acceptera. Andra är möjliga att förändra. Förståndet att inse skillnaden som sinnesrobönen så vist förkunnar. 

Nu sommar såg jag hängmattor spända mellan trädstammar vid finaste badsjön och parker i centrala Stockholm. Det speciella med hängmattorna var att de kunde stängas upptill, som ett långsmalt paket där personen låg helt innesluten i hängmattetyget. Jag kom att tänka på fjärilspuppor. Konturerna av lemmar under nylontyg i väntan på den rätta tiden och låta det undan. Veckla ut sin kropp i sin fulla potential, kliva ur hängmattan och med hela sin prakt inta världen.

Kan du låta hösten vara så? En metamorfos för ett nytt stadium där det finns en chans att spränga hängmattehöljet och omfamna livet. Det finns alltid möjlighet att återgå till hängmattan. Man kan till och med hänga upp en i vardagsrummet och då och då inta den liggande positionen i minne av kroppen lojt gungande i sommarvinden.

/Eva




söndag 3 augusti 2014

Vad svarar i dig?

Josefine Klougart. Jag kände en rörelse i kroppen, en slags igenkänning eller kanske snarare ett svar på hennes språk, hennes ord, hur hon formulerade sig i Jessica Gedins strålande uppmärksamhet där i Babelsoffan, att henne måste jag läsa. Hon den unga danskan som ägde en sådan uppriktighet och sinnlig kroppslighet i skrivandet, att inte vika eller linda in förlusten och längtan, men skriva sig in i den, låta orden vara bilder som sträcks mot den som läser. Så här skriver hon i romanen En av oss sover: "Det finns en hierarki av bilder, de är både kroppens och tankarnas, känslornas bilder; de släpper inte taget. Man återvänder, återvänder till dem. /.../Och allting handlar om att komma närmare, det är det man skriver sig mot, målar sig mot, det man vill säga och dela med andras ögon. En annan blick."

Jag tänker att detta att framkalla sina bilder med ord eller form och låta den andres blick få möta dem och svara på sitt sätt. Det är skapandets stora nåd. Låta dina bilder ge genklang i den andre. 


/Eva