Låt bli att mata!

Häromkvällen satt jag och en nära vän i ett samtal som böljande mellan oss, från det närvarande nuet, den indiska curryrätten vars styrka sved i smaklökarna till det stora existentiella och vi landade i Ekhart Tolles begrepp; smärtkroppen. Smärtkroppen som det som är just smärtan som orsakats oss och som lever av att få den bekräftad i nutid, igen och igen. Smärtkroppen har förvisso rätt - där finns en smärta som oftast kommer från dåtiden och den behövs sannerligen tas hand om, förstås och läkas. Det är det som är det luriga. Att läka den och samtidigt inte låta den bli verkligheten. Att inte mata den utan om det är möjligt; klappa den ömt som en kär gammal bekant och viska i dess lurviga päls, jag känner dig, ser dig och släpper dig. 

/Eva

                                                                                       Ellen Junström

Should I stay or should I go?

För en vecka sedan gick jag en skogspromenad tillsammans med två andra söndagslediga. I början av skogsslingan stod ett par utslitna kängor på en stubbe. Vi stannade till och någon av oss frågade  om detta var en installation. Sedan gick vi vidare. Idag är det återigen söndag och  om kängorna finns  kvar på samma plats vet jag inte. Men hos mig har de hur som helst stannat kvar.

De där kängorna rör något i mig. De vill kommunicera och jag är beredd att lyssna. Jag koncentrerar mig  men det är bara min välbekanta tinnitus som svarar. Kanske måste jag lyssna på ett annat vis? Jag har ingen aning. Skorna har ristat ett oförklarligt spår och jag är beredd att se vart de för mig. Jag undrar om jag ska vara barfota och känna varje kvist under  mina ömtåliga trampdynor. Sedan undrar jag  om det är tvärtom - att jag ska sätta på mig ett par bekväma kängor och gå med stadiga och målmedvetna steg. Sol som silar ner genom träden.  Rak i ryggen som en fura. 

Eller kanske jag inte ska gå alls? Kanske ska jag sonika sätta mig på en stubbe.

 Lyssna till mina egna hjärtslag.

                                                                                                   /Gunilla

Släpp det!

Jag läser en bok om vad som händer när vi vilar av Tomas Sjödin. Från den där hederliga "vila på soffan efter maten" till att ta en timeout i sitt liv i minst två och en halv månad för att ge utrymme för något annat att födas. Kanske den där boken som längtar efter att få form, långresan, eller att hitta en livsrytm som bättre passar för den egna själen. 

Att vila är att släppa taget, skriver Sjödin. "Mycket i livet är oåtkomligt så länge man anstränger sig /.../ min upptäckt är att den vardagligaste av alla strategier, den som lyder: Släpp det, löper som en glänsande linje genom det mesta i våra liv. /.../ Att vila är att för en stund tillåta sig att förlora kontrollen och låta livet komma till sig."

Kanske visste vi det bättre i en tid när vi inte var uppkopplade och påkopplade, när dygnets ljus styrde vår kropps rytm. När årstiderna var lika cykliska som dygnet är. Jag läser en bok om vilan, liggandes i min grönmålade kökssoffa medan eftermiddagen sakta övergår till skymning...

/Eva

                                          Moder Jord av Karin Borgenstierna

Att behålla glöden i sin mila

Att inte brinna så  mycket att man brinner upp. Att vara engagerad och ändå hålla i längden. Att vara rädd om sig och hålla ett vakande öga på den inre glöden. Som kolmilan jag såg i helgen. Under två veckors tid håller ett antal personer milan igång. Den måste vaktas dygnet runt. Inte för mycket syre, inte heller för lite. Det ska glöda eldkulor därinne. Glöda så jämnt och fint men inte flamma upp.

Om man tänker att man har en egen kolmila, hur blir det då? Kan man slappna av? Kan man lära sig att hålla ett vakande öga över sig själv? Och om glöden slocknar - är man då bottenlöst förlorad? Det finns ju något som heter blåsbälg, det finns något som heter tålamod. Det får man inte glömma.

 Och om man råkar somna på sin vakt och det börjar brinna? Hur blir det då? Man måste väl kunna tända en eld igen. Börja från början,  gå från grunden och skapa gnistor genom att slå flinta och stål mot varandra. Med torrt gräs och näver  bygger man ett slags rede för att fånga upp de första gnistorna. Sluta dem intill varandra. 

Den första kolmilan som behöll sin inre glöd hade föregåtts av många kreativa försök. Bygg din mila med syre från dina andetag och gnistor från ditt längtande hjärta. 

                                                                                                                   /Gunilla

                

Bara göra!

I Babel förra veckan så pratade Karl Ove Knausgård och Tore Renberg om frihet och skrivande. Hur nödvändig friheten är och att det är själva innebörden av att vara en skrivande människa. Det att vara fri. Och hur friheten kräver din vaksamhet mot det som gör den bunden; förväntningar - både egna och andras. Den enda plikt som författaren har är att följa den egna lusten. Lusten som är en parameter för det allra viktigaste, det nödvändiga. 

Där, med vittringen mot det egna lustspåret så är det bara att GÖRA. Göra fel, stå ut med misslyckandet, göra mera, göra igen. 

Just så enkelt. Bara göra i frihet.

/Eva

En hängbro mellan likgiltighet och lidelse

                                                                                 

I  Berget av arbete löper många bergskedjor. Tjafs, Sammanbiten, Gräns , Omöjligheter och Totalt glömt bort. Ett flygplan laddat med Undanflykter  verkar ha sin destination mot vägen Flyktstråk. Fortsätter man en bit västerut hamnar man i floden Anletes svett  som tycks flyta rätt igenom ett Profitcentrum . Det finns också ljust gröna partier, som lummiga gräsmattor. Där kan man stava till Energi  och Entusiasm.

På ett kartblad längre fram under rubriken  Det rena nöjet  finns både Överflödets hav och Tillfredsställelsens bukt. Byn Lärkan ligger, kan man  nog säga, sydost om byn Liderlig. Staden Fri verkar till sin storlek vara jämförbar med staden Glädje. Småöarna Guppa och Badboll är bara  marginellt mindre än ön Vagga.

Allt det här kommer från  en bok som Eva och jag håller hårt i, en kartbok som heter Tillvarons Atlas och är  utformad av Loiuse van Swaaij och Jean Klare. Här finns mänsklighetens alla tillstånd transformerade till järnvägsnät, broar, träskmarker och klara vatten. Med dessa kartor som inspiration kan man rita sina egna. Skissa fram en slagruta som ger utslag för vatten i Tristessens öken. Eller fläta en hängbro mellan Likgiltighet och Lidelse.

                                                                                                /Gunilla

                                                                                                        

En hängmatta i vardagsrummet

Hur klarar man att gå tillbaka till vardagen och samtidigt behålla sin nedvarvade känsla i kroppen, minnet av alla simtag med det ljumna vattnet hållandes om, samtalen som kunde fortsätta i vågor med tystnaden som likt andetag var en rytm så i samklang med de ljusa, ljusa kvällarna? Hur gör man för behålla sig levande och vara i vardag? 

Det är en övergång och en rörelse och som sådan finns också möjligheten till förändring. Men det kräver en medvetenhet och vakenhet. Framförallt insikten om att du har ett val. Det är ditt liv och du väljer hur det ska gestaltas. Inte i allt, absolut inte. Vissa faktorer är bara att acceptera. Andra är möjliga att förändra. Förståndet att inse skillnaden som sinnesrobönen så vist förkunnar. 

Nu sommar såg jag hängmattor spända mellan trädstammar vid finaste badsjön och parker i centrala Stockholm. Det speciella med hängmattorna var att de kunde stängas upptill, som ett långsmalt paket där personen låg helt innesluten i hängmattetyget. Jag kom att tänka på fjärilspuppor. Konturerna av lemmar under nylontyg i väntan på den rätta tiden och låta det undan. Veckla ut sin kropp i sin fulla potential, kliva ur hängmattan och med hela sin prakt inta världen.

Kan du låta hösten vara så? En metamorfos för ett nytt stadium där det finns en chans att spränga hängmattehöljet och omfamna livet. Det finns alltid möjlighet att återgå till hängmattan. Man kan till och med hänga upp en i vardagsrummet och då och då inta den liggande positionen i minne av kroppen lojt gungande i sommarvinden.

/Eva

Vad svarar i dig?

Josefine Klougart. Jag kände en rörelse i kroppen, en slags igenkänning eller kanske snarare ett svar på hennes språk, hennes ord, hur hon formulerade sig i Jessica Gedins strålande uppmärksamhet där i Babelsoffan, att henne måste jag läsa. Hon den unga danskan som ägde en sådan uppriktighet och sinnlig kroppslighet i skrivandet, att inte vika eller linda in förlusten och längtan, men skriva sig in i den, låta orden vara bilder som sträcks mot den som läser. Så här skriver hon i romanen En av oss sover: "Det finns en hierarki av bilder, de är både kroppens och tankarnas, känslornas bilder; de släpper inte taget. Man återvänder, återvänder till dem. /.../Och allting handlar om att komma närmare, det är det man skriver sig mot, målar sig mot, det man vill säga och dela med andras ögon. En annan blick."

Jag tänker att detta att framkalla sina bilder med ord eller form och låta den andres blick få möta dem och svara på sitt sätt. Det är skapandets stora nåd. Låta dina bilder ge genklang i den andre. 

/Eva

Den vilda kreativiteten

Kreativitetens flöde behöver att du ger den sitt utrymme. Den jungianska författaren Clarissa Pinkola Estés uttrycker sig så här”… det handlar om kärlek till någonting, om att älska någonting, ett ord, en bild, en tanke, en person… så mycket att flödet måste ta sig uttryck i skapande. Den vilda kreativiteten strömmar i alla kanaler vi äger, dem vi fötts med och dem vi grävt med egna händer. Vi behöver inte fylla dem, bara bygga dem. Den kreativa kraften lockas lättare fram när det finns ett lämpligt utrymme avdelat för den”. 

Så låt denna sommar vara det utrymmet som din vilda kreativitet längtar efter. En vrå där ditt skrivande kommer i första hand, ett staffli och färgerna lättillgängliga, en fri yta golv där din kropp kan dansa. Du måste själv bereda platsen och tiden och sedan vara beredd på att ta emot och ge gensvar. 

/Eva

Närvarorutan

En skogsglänta utanför fönstret. Som en närvaroruta.  Ett filmklipp. En serie av bilder som avlöser varandra. Där är tjejen som rättar till tröjan. Där är damen som stannar till med rullatorn och pustar lite. Och så en och annan man som vattnar björken - och tror att ingen ser. Men björken växer sig stark och vacker. Par kysser varandra, andra tjafsar och där är en flicka som ber sin pappa om att få gunga. Han prövar repets bärkraft och så får hon sätta sig. Gungan är röd. Flickan gungar stilla mellan träden.

En tidig  morgon räknar jag till fyra rådjur som gnager från träden. Ett par timmar senare kommer en proper man nerför skogsgläntan. Han ser ut som en diplomat och bär på en portfölj. Scillorna slår ut, blommar över och den välvattnade björken får musöron. 

På våra kurser har vi en skrivövning som vi kallar närvaroruta. En plats som man hittar och kan greppa. Dofter och ljud som tillåts att träda fram. Ögonen blir till förstoringsglas och registrerar grässtrået som viker sig eller det där klottret som är så svagt att man måste luta sig närmare för att se. "Jag orkar inte..." Resten suddigt. I närvarorutan får man lov att vara orkeslös. Där kan man vika sig lite som grässtrået. Men så... En vindpust, ett ljud som smeker örat, en doft som förför. Och allt förändras.

                                                                                                     /Gunilla Cullemark

Myten om Inanna, om längtan efter sin mörkersyster

En av våra allra äldsta myter är den om gudinnan Inanna. Den är skriven som kilskrift för över 4000 år sedan i det sumeriska riket och är en föregångare till många av våra myter och sagor i nutid.

Det var en gång två systrar som också var gudinnor i varsitt rike. Gudinnan Inanna som levde i ljuset ovan jord och hennes storasyster Ereshkigal som levde i mörkret under jord, även kallat dödsriket. Ingen har ännu återvänt från hennes rike .Hon däruppe, Inanna, hon hade allt. Hon hade den sträva vinden, de vita molnen och all skog. Man kallade henne himlens drottning, kärlekens och krigets gudinna. Inanna, det stora ljuset.

Hon därnere, Ereshkigal, hade inte mycket. Hon hade egentligen inget alls. Hos henne var det mörkt och helt stilla, som att vara i en grotta vars botten är täckt med gyttjig lera. Men hon, mörkrets härskarinna, hon hade likt de vilda djuren sina instinkter att finna vittring, vänta in och använda all sin kraft när det behövdes.

Så kan de presenteras, de två systrarna Inanna och Ereshkigal, och myten handlar på ett plan om nödvändigheten att ta till sig den del som lever i mörkret, sin mörkersyster. Att låta det dö som inte längre tjänar en och låta leva det som gör det. En integration mellan görandet och varandet, mellan ljuset och mörkret. Kanske framförallt förmågan att kunna röra sig däremellan. 

/Eva

Förlåtelse på Alla hjärtans dag

 Min syster blir jagad i pepparkakskull. Hon tjuter av skratt och håller på att ramla när det blir lite för halt under sockarna. Hennes  ansikte. Hennes glada ögon. Jag tar ett fotografi utan att använda någon kamera. Bilden finns nu på insidan av mitt skinn.

Annat var det för nästan femtio år sedan.  När jag gömde hennes böcker för att hon var så tråkig och inte ville leka med mig. En gång gömde jag  boken i en frys som dock inte var påslagen. Hon letade överallt, helt tokig.  Säkert läste hon någon spännande mysteriebok. 

Det var och är fyra år mellan oss. Jag och min  kompis Leif tjatade till oss att få vara med henne och hennes kompisar när de lekte kurragömma. Leif och jag skulle stå tillsammans och räkna till hundra. När vi var klara var de inte bara utom synhåll. De hade dragit någon helt annanstans. 

Så här på hjärtans dag är det dags att förlåta. Carina, om du förlåter att jag gömde dina böcker, så förlåter jag att du blåste Leif och mig på kurragömma. Vi är båda 50+. Och du har just krokat i en arm i pepparkakskull. Nu är det jag som "har den".

                                                                                                          /Gunilla

                                                                                                                                         

Att ta risker

Jag var på en improvisationskurs i teater och ledaren fick frågan hur det vara att improvisera inför publik. Att arbeta som improvisatör. Att spela teater utan manus. Att kasta sig ut.  Ja, ni förstår.

Hennes svar var att hon inte var ensam. Hon och hennes kollegor kastade sig ut tillsammans. De bejakade varandras idéer och hämtade kraft och mod i varandras blickar. För det mesta föddes associationer som lyfte högt  och vilt. Men det  hände att det blev platt. Det fanns liksom inbyggt i hela grejen.   

Att följa sitt liv likt ett skrivet manus är tryggt. Jag vet vad jag ska säga, vad jag ska göra och när jag ska agera.  De repliker jag vet går hem upprepar jag likt en papegoja.  Till slut blir det en sådan tristess att jag inte står ut. Det måste till något annat, något vars utgång är oviss. Annars blir jag bara ett skal. Jag vet hur det är. Inte roligt alls. Bara, bara tomt.

När jag stått stilla så länge att  jag krymper. När jag är så skraj för det nya att hjärtat rusar som på en liten harpalt. Då är det dags. Jag hämtar mod i blickar som vill  mig väl. Jag kastar mig inte handlöst rakt ut. Men jag går några kliv rakt fram där jag brukar gå lite på snedden. Jag står framför och inte bakom. Jag blir synlig.  Och kan både lyfta högt och vilt. Eller landa platt.

                                                                                                                        /Gunilla