Släpp det!

Jag läser en bok om vad som händer när vi vilar av Tomas Sjödin. Från den där hederliga "vila på soffan efter maten" till att ta en timeout i sitt liv i minst två och en halv månad för att ge utrymme för något annat att födas. Kanske den där boken som längtar efter att få form, långresan, eller att hitta en livsrytm som bättre passar för den egna själen. 

Att vila är att släppa taget, skriver Sjödin. "Mycket i livet är oåtkomligt så länge man anstränger sig /.../ min upptäckt är att den vardagligaste av alla strategier, den som lyder: Släpp det, löper som en glänsande linje genom det mesta i våra liv. /.../ Att vila är att för en stund tillåta sig att förlora kontrollen och låta livet komma till sig."

Kanske visste vi det bättre i en tid när vi inte var uppkopplade och påkopplade, när dygnets ljus styrde vår kropps rytm. När årstiderna var lika cykliska som dygnet är. Jag läser en bok om vilan, liggandes i min grönmålade kökssoffa medan eftermiddagen sakta övergår till skymning...

/Eva

                                          Moder Jord av Karin Borgenstierna

Att behålla glöden i sin mila

Att inte brinna så  mycket att man brinner upp. Att vara engagerad och ändå hålla i längden. Att vara rädd om sig och hålla ett vakande öga på den inre glöden. Som kolmilan jag såg i helgen. Under två veckors tid håller ett antal personer milan igång. Den måste vaktas dygnet runt. Inte för mycket syre, inte heller för lite. Det ska glöda eldkulor därinne. Glöda så jämnt och fint men inte flamma upp.

Om man tänker att man har en egen kolmila, hur blir det då? Kan man slappna av? Kan man lära sig att hålla ett vakande öga över sig själv? Och om glöden slocknar - är man då bottenlöst förlorad? Det finns ju något som heter blåsbälg, det finns något som heter tålamod. Det får man inte glömma.

 Och om man råkar somna på sin vakt och det börjar brinna? Hur blir det då? Man måste väl kunna tända en eld igen. Börja från början,  gå från grunden och skapa gnistor genom att slå flinta och stål mot varandra. Med torrt gräs och näver  bygger man ett slags rede för att fånga upp de första gnistorna. Sluta dem intill varandra. 

Den första kolmilan som behöll sin inre glöd hade föregåtts av många kreativa försök. Bygg din mila med syre från dina andetag och gnistor från ditt längtande hjärta. 

                                                                                                                   /Gunilla