Det du tänker på, och som är viktigt för dig

Jag var åtta år den julen jag fick ett speciellt paket - en dagbok. Jag visste inte vad man hade en sådan till så jag var ju tvungen att fråga. ”I den kan du skriva om det som händer. Det du tänker på och som är viktigt för dig. Bara du bestämmer”, svarade mamma.

Trettio år och många dagböcker senare, satt jag i en korridor på sjukhuset och följde med blicken regndropparnas väg när de rann nerför fönstret. Inlåst på en avdelning för att jag inte skulle kasta mig från Västerbron. Jag var deprimerad och utmattad, och skrev om det som hände med mig. Det jag tänkte på inne i mitt mörker. Man kan se på handstilen att jag inte lyckades hålla mig på raderna. Att vissa bokstäver blev pyttesmå och andra stora, för jag var påverkad av så starka mediciner. Men jag lovade mig själv en sak – om jag överlevde skulle jag ge ut en bok. Löftet blev ett hopp att klänga fast vid. Jag måste leva vidare för att kunna skriva ner det som var viktigt för mig.

Jag fick ihop ett första utkast till boken. Maken läste. Efter två kapitel somnade han. Sedan sa han: ”Du kan inte skriva sådär, det är jättetråkigt. Och du byter tempus hela tiden. Man hänger inte med då”. Det var första gången jag släppte in en läsare i min värld, och jag förstod att det inte räcker med att själv anse att något är viktigt. Det gäller att fånga läsaren också med sin berättelse. Och att sätta alla skiljetecken på rätt ställen. För visst bestämmer man själv över sin text, men man sätter sig inte över de svenska skrivreglerna!

Varje gång jag tänkt att texten är färdig för tryck har det alltid varit något som måste strykas, ändras eller förklaras. Med några utvalda ord har jag försökt att gestalta mitt liv, men är det de rätta orden? Vad händer med våra minnen, tankar och känslor om vi väljer att beskriva dem med andra ord? I verkliga livet kan vi inte bara stryka det som inte passar in. I så fall hade jag velat stryka de tio år jag var sjuk och beroende av mediciner. Jag skulle inte alls ha med depression och självmordstankar och den långa vägen tillbaka till ett liv värt att leva. Bara det som gjort mig glad i livet, som mina barn, skulle få vara med. Genom att arbeta med min text har jag fått vända och vrida på det som gjort mig till den jag är. Jag har blivit djupt fascinerad av själva skrivprocessen och ordens betydelse. Hur en känsla förändras av att man byter ut ett enda ord, väljer en annan metafor. Eller hur man kan skärpa till en replik och gestalta en människa utan att använda en massa beskrivningar. Trots makens första reaktion kände jag att det fanns något jag ville berätta, som var värt att kämpa för. Jag fick något meningsfullt att tänka på, och boken blev ett konkret mål att sikta mot i en tillvaro som stundtals var mycket kaotisk. Jag håller den snart i min hand.

De har satt upp ett skyddsräcke nu på Västerbron för att man inte ska kunna hoppa. Det är bra. Människor som hoppar får aldrig chansen att berätta sin historia. Men jag lever. Kanske för att jag fick den där första dagboken när jag var åtta år, och mamma sa: ”skriv”!

/Annika Gustavsson (Gästbloggare) 

Att skriva och växa: Att berätta för öron som lyser gröna

Att skriva och växa: Att berätta för öron som lyser gröna: Jag intervjuar min mamma som fyller nittio år i höst. Hon säjer att när hon var fem-sex år hittade hon på sagor för sina kamrater. De s...

Att berätta för öron som lyser gröna

Jag intervjuar min mamma som fyller nittio år i höst. Hon säjer att när hon var fem-sex år hittade hon på sagor för sina kamrater. De samlades runt om henne och om de var glada fick hon dem  att skratta ännu mer. Om någon var ledsen så spädde hon på tårarna. 

Det finns ett hjälpmedel i form av ett öra som ibland finns  uppsatt i klassrummen. När ljudnivån är så där på gränsen är den gul, är den för hög är den röd.  Men även i de mest högljudda klasser där det röda örat har djupdykt i sitt färgbad,  stannar allt upp när vi börjar berätta. Örat skiftar snabbt över till grönt. "Det var en gång en ängel som mist sin ena vinge, en kille som kom ny till klassen, en gammal kvinna som var ensam och olycklig". 

Berättandets storhet, berättandets magi. Vi, alla, berättar hela tiden.  Om oss själva, om något vi hört, om något vi sett med våra egna ögon.  Under kurskvällarna i berättande "Ett korn av sanning" i Hökarängen vecklar de där historierna ut sig. De som vi inte alla gånger själva visste att vi bar på. 

För mig tog det ett halvt liv innan jag tveksamt öppnade dörren när det muntliga berättandet knackade på.  Kanske trodde  jag att det var en konst  för speciellt utvalda. Men det behövs ju bara ett startskott och öron som lyssnar. Det visste min mamma redan när hon var fem år och berättade sig själv fram i världen.                                                                                                             

 /Gunilla

                                                                                                                                                          

Tjuvlyssnad inspiraton

På Designtorget  står en medelålders kvinna och en yngre man som jag tror är hennes son, med huvudena tätt ihop. Deras ansiktsdrag är så lika. Mannen läser högt ur en turkosgrön bok: "Ett löfte jag vill ge mig själv, tre sanningar som jag borde säga högt, en sak som jag vill släppa taget om". Kvinnan avbryter och tar boken ifrån honom och fortsätter: "Så här har mitt liv förändrats om fem år, något jag aldrig får glömma hur lång tid den än går, en sak jag vill hinna göra innan det är försent."

Jag märker hur jag fyller i meningarna i mitt eget huvud. Alltså inte utifrån mitt eget liv utan ifrån deras. I mannens huvud fyller jag i; en sak som jag vill släppa taget om är dessa eftermiddagar med mammas shopalkoholic, alla timmar utanför omklädningsrummen, i reklamationsdiskarna, outletkorgarna. Tre sanningar jag borde säga högt; jag är rädd för att leva mitt eget liv, jag hatar när grannarna röker på sin balkong och skrattar med sina ljusa röster. Mina tankar avbryts av när kvinnan räcker fram boken mot mig "ta du den här, jag tror inte på såna här floskler". Jag blir röd i ansiktet och svarar snabbt "inte jag heller". Men när de lämnar affären tar jag det allra sista exemplaret av den turkosgröna boken Min framtid på tre minuter av Sara Starkström och går till kassan. En bok som lovar att med bara tre minuter per dag så har du på ett spontant sätt skapat ditt framtida jag. 

Jag tror visst på att visualisera sitt framtida jag och kanske kommer jag att fylla i några av meningarna. Men framförallt är den en ypperlig ingång till att göra personporträtt och hitta nya infallsvinklar till påhittade karaktärer som har gått i stå. En plats jag skulle vilja sova under bar himmel, tre ord som jag hoppas beskriver mig om tio år, ett livsäventyr jag skulle vilja vara med om. 

/Eva 

Jag tror att en regnbåge kommer ut ur allt detta till slut

"Jag tror att en regnbåge kommer  ut ur allt detta till slut. " Orden är Terry DeCarlos, chef för The GLBT center,  en knutpunkt för gayinvånarna  i Orlando. 

Det som har hänt går inte att föreställa sig, är omöjligt att ta in. Som ringar på vattnet sprider sig tragedin för var och en som dödats, för var och en som skadats.  Den inre ringen är given, alla anhöriga, alla som kände de drabbade. Och så ringen lite längre ifrån; de som var bekanta, de vars vägar  någon gång korsats, kanske på ett sätt som man inte ens varit medveten om.  Ringarnas återverkningar fortplantar sig  i var och en av oss.  Av den enkla anledningen att vi alla hör ihop. 

Vad gör man av sin oro, vad gör man av sin rädsla, vad gör man när terror och mörker slår till med obönhörlig styrka? Så här skriver  Peter Sandelin:

I den tunga tiden; odla inte bly,

I den mörka tiden; odla inte 

               mörker.

Den mörka tiden

är en såningstid för ljuset.

Odla ljuset.

Älska

Det är på det viset som en regnbåge kommer att manifesteras på himlen.

                                                                                                                    /Gunilla

En kreativ person är en person som delar med sig av sin kunskap samt skapar inspiration

För att vara kreativ behövs tid. Tid för eftertanke och reflektion innan man springer vidare mot nya utmaningar och mål.

Kreativitet handlar inte bara om att hitta nya behov och att sälja nya produkter, eller att alltid ha det senaste. Det handlar om att lära sig mer, hitta nya användningsområden för saker samt att förverkliga sina drömmar och hitta njutning i livet. Att göra något nytt av det man har och tänka i annorlunda banor.

Att få tid till avkoppling och njutning, i mitt fall genom att läsa en bra bok eller att skriva en novell och drömma mig bort för en stund är viktigt för att öka kreativiteten. Att skapa något exempelvis när jag gör smycken är både kreativt och avkopplande. Kreativitet ska inte skapa merjobb och stress utan ge avkoppling och frigöra tid till att träffa vänner och ägna sig åt fritidsintressen. Vi behöver fler kreativa personer för att minska stressen i samhället.

Inspiration finns överallt, jag hittar den i naturen, i butiker, i tidningar, ibland på Internet, från böcker men oftast av vänner och folk jag möter. Det gäller att ha ögon, öron och sinnen öppna för att ta emot och att kunna stänga av det som bara blir brus. Att vara kreativ behöver inte betyda att man vill ha och behöver bekräftelse hela tiden, även om det är roligt att få ett gilla på Facebook eller Instagram då och då.

Kreativitet ska även skapa ett intresse, få andra människor inspirerade att bli kreativa de med. Genom att sprida, inte ösa över, sin kunskap för något inspirerar man andra och ökar kreativiteten. 

Sammanfattningsvis kan konstateras att en kreativ person är en lycklig person.
                                                                                               
                                                                                                   /Ulrika Eriksson

 

Hoppet som en tidsmaskin

Tänk dig att du kliver in en tidsmaskin och så är du fem år framåt i tiden. Du har lyckats och känner dig så nöjd med att vara just här i ditt liv. Vad gör du? Hur doftar det på den plats där du är? Vem är du tillsammans med? Hur känns nöjdheten i din kropp? Fyll varje cell i din kropp med tillfredsställelse och sen är det dags att förflytta dig tillbaka till nutiden. Du står i nutiden och där framme finns framtidsvisionen som du ännu kanske förnimmer inom dig. Formulera ett konkret litet steg som du behöver ta för att din vision ska bli verklig. Ett steg som är möjligt att genomföra redan nu, eller i alla fall väldigt snart och ta sedan ett fysiskt steg ut på golvet. Du är inte ensam när du gör denna övning, en grupp av människor som är just i liknande situation som du själv är med och delar stunden med dig. De bevittnar din dröm och kan påminna dig om den om du själv skulle tvivla. Någon i gruppen har du också gjort ett avtal med om just det konkreta steg som du bestämt dig för att ta. Ni har skakat hand på det och hen har lovat att följa upp hur det har gått. Ni har till och med bestämt när. 

Den här övningen är en del av det pedagogiska programmet INGÅNG - Expressive Arts in Transition som vänder sig till helt nyanlända ensamkommande barn på flyktinganläggningar och som i nuläget genomförs på flera ställen i Norge. Melinda Ashley Meyer har i sin forskning bland annat kunnat visa hur risken för posttraumatisk stress minskar och hoppet ökar. Se filmen http://tv.nrk.no/program/KOID75009414/exit

Barnen som ofta är "fastfrusna" i sina kroppar efter flykten, som håller andan och överlever, som har svårt att vara närvarande i nuet utan fastnar i oro och tankar får lära sig avslappning och hur rörelsen hjälper dem att vara i sig själva. De får visualisera en trygg plats inom själva, utforska sina resurser med hjälp av att låna ett djurs egenskaper. Framförallt får de vara i en grupp som bekräftar och stöttar. Där de kan vara i nuet tillsammans och bli till genom varandra. En plats där hoppet kan vara en tidsmaskin som tar dig exakt dit du vill.

Förra helgen fick jag själv lära mig det här programmet genom att göra de flesta av övningarna, tillsammans med de andra i gruppen. Jag stod i femårs framtidsvision i min verksamhetslokal och ateljé. Den har trägolv och fönster från golvet upp till taket. Solen gjorde solkatter på dess golv, alldeles lent under fotsulorna. Doftar färg och espressokaffe. Man ser havets fria horisont.                                                                                                                               /Eva
                                                                                                                                                     

Betydelsen av att åka hiss

En dag när vi satt på min väninnas balkong på första våningen, från vilken vi kunde skymta vattnet i Årstaviken, sa hon

“Jag önskar att jag bodde högre upp.”

Jag antog att hon önskade det för att kunna få bättre utsikt. Så jag svarade
“Ja, det vore en fantastiskt med en sån utsikt!”
Hon tittade då på mig och sa
“Det är inte därför.”
Hon vände upp ansiktet mot den bleka vårsolen och fortsatte
“Jag åker alltid hiss upp fastän jag bor på första våningen. Det har med väntan att göra; jag älskar att vänta. Och att åka hiss tillåter mig att vänta.”

Kanske är det en av anledningarna till att hon och jag är vänner, för jag förstod omedelbart vad hon menade. Väntan, ögonblicken emellan; pauserna. Det är de stunder då andetaget kan fördjupas, greppet om tillvaron lösgörs och allt kan flyta fritt. Det är stunder då allt är som det är i en ordning, eller oordning, oberoende av mig och det går att vila i ett slags förvissning.

Min första text kom till i en sådan väntan. Den överrumplade mig. Det var nästan som om jag inte hade något med den att göra, utan det var bara som att ta diktamen - den kom till mig. På den tiden jobbade jag som mentalskötare inom psykiatrin och den dagen körde jag en patient till socialförvaltningen. Hon skulle ansöka om bostadsbidrag. Då jag inte skulle sitta med på mötet gick jag och satte mig på ett fik vid Nytorget denna tidiga och soliga vårförmiddag. Jag kan inte minnas att det var något särskilt som hände i mitt liv just då; inga storslagna planer på resor världen runt eller djupa förälskelser eller ens att påföljande helg skulle bjuda på någon särskild spänning. Utan livet rullade på, det var mest vardag. Men så var det var den där stunden då jag satte mig på fiket för att för att dricka en latte, den där pausen där jag inget annat gjorde än väntade. Det fanns ingen orsak till att uträtta ärenden eller att oroa sig för framtid eller gräma över dåtid, det fanns denna stund i väntan som tillät mig att släppa taget om tillvaron och måsten och krav och alla rörelser i någon riktning. Och det var som om tillvaron med förstärkta konturer och fördjupade nyanser då kom rusande emot mig. Det var en stund då tillvaron klädde sig naken för mig och lät mig se det vackra i dammet som virvlade upp efter bilars framfart, att höra sången i dånet från kaféets espressomaskin, att känna att tyngden av min egen kropp mot stolen gav mig tillhörighet. Jag skrev med en gul blyertspenna på en servett.

Hon stod utanför socialförvaltningens lokaler på Östgötagatan när jag kom och hämtade henne. Jag var lite försenad då jag hade förirrat mig in i söders labyrint av enkelriktade gator.  När hon steg in i bilen frågade jag
“Hur gick det?”
“Bra”, svarade hon.
Sen sa vi inte sa mycket mer. Jag startade bilen för att köra tillbaka till avdelning där hon var frivilligt intagen. Hon satt i framsätet och fingrade på de ifyllda blanketterna från soc. Och jag kände den hopknölade servetten skava i min högra framficka.

Väntan, men inte i väntan på något eller någon utan mer som ett tillstånd där liv finns på sina egna villkor, där lyssnandet kan äga rum. Det var det hon pratade om, min väninna.

Vem den unga kvinnan var som jag skjutsade till soc minns jag inte längre. Min väninna har nu äntligen flyttat. Men eftersom jag inte har pratat med henne på ett tag och inte varit hem till hennes nya lägenhet än vet jag inte om hon nu bor högre upp. Men servetten, den kan jag ännu känna skava i min framficka. 

                                                                                    / Maria Sjöström