Första gången jag provade på muntligt berättande var
jag fem år. Jag låg på sjukhus, längtade hem och grät på nätterna. På dagarna
underhöll jag mina yngre sjukhuskamrater med kasperteater. I mitt minne håller
jag långa föreställningar men när jag rannsakar mig själv var det nog bara några
lösryckta scener. Kanske bara en enda
scen. Som i gengäld fick flera omtagningar.
Det var något
om en kanin som vände på alla begrepp och borstade händerna och tvättade
tänderna. Jag hade inte ens hittat på det själv om nu sanningen en gång för
alla ska dras fram i ljuset. Jag härmade
bara min syster.
Vad jag inte visste då (plagiat från syrran eller
ej) men vet nu - var att jag ägnade mig åt läkande berättande. Inte minst
riktat åt mig själv.
Och sen gick det femtio år. Lite annat kom emellan.
Men femåringen i mig viskar åt mig, tar mig hårt i
handen och leder mig för andra året i rad till Ljungby Berättarfestival.
Öppna anleten, röster som bär. Hjärta till hjärta.
Jag minns
mina sjukhusvänners runda ögon. Mina nattliga sjukhustårar slutade inte att
trilla. Men något började växa i bröstkorgen. Idag har detta något slutat växa.
Helt tvärt. Ut hoppar en kanin.
Och jag skuttar lyckligt efter.
/Gunilla
