Ord på vägen

Det finns de som har dikter eller citat i plånboken. Plånböckerna byts ut men orden följer med.  Ofta är det ihopvikta papperslappar, många gånger tummade på, många gånger lästa. Egentligen är det onödigt att lapparna finns kvar, de tar ju bara plats. De som en gång klippt ut de där orden, eller fått dem, eller själv skrivit ner dem, vet sedan länge vad det står. Ändå känns det bra att hålla i den där lappen. Handen vill helt enkelt då och då känna just det papperets struktur. Svårare än så är det inte.

Vad står det på de där lapparna? Är det verkligen bara dikter och citat? Nej, det är förstås inte sant. Vill du verkligen veta vad det står?  Åh, de innehåller allt! Det kan vara några kantiga, felvända bokstäver som tillkännager att man är världens bästa mamma. Det kan vara bara ett stort JA! Eller ett recept där man bakat in långt mer än de vanliga ingredienserna. Ett är gemensamt. De där orden vill väl. De väcker glädje, minnen, ibland sorg.  De låter sin ägare möta livet där det ska mötas.

Jag har en uppmaning som följt mig hela livet. Den finns inte i min plånbok utan är understruken med rött av en söndagsskolefröken i den bibel som jag fick julen 1970, när jag var tio år. ”Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet.” Jag tänker på det när livet spretar och jag inte vet om alla väderstreck finns kvar. Då darrar i alla fall min inre kompass till och visar tydlig riktning. Då ser jag den rundkindade tioåriga Gunilla Pettersson framför mig. Med ett darrande pekfinger följer hon orden som hon läspande läser. Något om ett hjärta, något om livet.  Kanske jag inte förstod innebörden då. Men jag gör det nu. Och hämtar hem mig själv igen.

                                                                                                      /Gunilla