Sanner menar att man måste vänta in lusten. Man måste uthärda att ha långtråkigt. Då kommer idéerna och fantasin. Jag håller med henne igen. Jag är inne i den fasen just nu. Ett manus som jag skrivit har lämnat mina händer. Inte så långt visserligen. Det har än så länge inte lämnat huset. Min sambo läser det just nu. Jag frågar hela tiden vilken sida han är på. Om han hummar eller fnissar till vill jag direkt veta vad det handlar om. Speciellt hummandet kan ju ha så många nyanser. Jag flåsar honom i nacken när han läser. Jag tror inte jag är så där värst bra på det sjunde steget. Men jag försöker. Lite i alla fall.
Idag gick jag till blomsteraffären och köpte en gul blomma. När det är vår heter den våreld och när det är höst heter den höstglöd. I Sanners bok stod det att man skulle belöna sig när man avslutat sitt projekt. Eftersom min manusläsare gör en del anteckningar i marginalen vet jag att jag kommer att få tillbaka min bebis igen. Bara för att säga hejdå en sista gång. Jag får beröm av blomsterhandlerskan när jag säger att jag köper blomman till mig själv. Det är lätt att glömma bort det, säger hon. Att unna sig. Jag sträcker lite på mig av berömmet. Min blomma lyser starkt gul och jag betraktar den där den står på vardagsrumsbordet. Den ska hjälpa mig igenom tomhet och tristess. På andra sidan väntar första steget på skapandeprocessen. Sanner kallar det förväntan. Men det är då det. Nu ska jag bida min tid. Bli ett med min våreld och ge mig till tåls.
/Gunilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar