onsdag 21 mars 2012

Vikten av att vila

Eva Sanner skriver i sin bok "Det sjunde steget" om vikten av att vila när man är klar med ett projekt.  Jag håller med henne. Risken är att man inte gör det. Vilar alltså. Risken är överhängande för att man bara springer vidare. Huvudstupa in i nästa idé som bara är en liten förskrämd grodd än så länge. Det blir tomt när man lämnar något som tagit ens kreativitet och tid i anspråk. Man hamnar liksom i ett vakuum. Ens unge som man matat och lärt hur man tar sig fram springer plötsligt iväg. Vänder sig i bästa fall om och vinkar. Visst kan man känna stolthet, men också sorg. Det blir så tomt. Vad gör man med all tid som hittills varit reserverad för ens kreativa bebis?

Sanner menar att man måste vänta in lusten. Man måste uthärda att ha långtråkigt. Då kommer idéerna och fantasin.  Jag håller med henne igen.  Jag är inne i den fasen just nu. Ett manus som jag skrivit har lämnat mina händer. Inte så långt visserligen. Det har än så länge inte lämnat huset. Min sambo läser det just nu. Jag frågar hela tiden vilken sida han är på. Om han hummar eller fnissar till vill jag direkt veta vad det handlar om. Speciellt hummandet kan ju ha så många nyanser. Jag flåsar honom i nacken när han läser. Jag tror inte jag är så där värst bra på det sjunde steget.  Men jag försöker. Lite i alla fall.

Idag gick jag till blomsteraffären och köpte en gul blomma. När det är vår heter den våreld och när det är höst heter den höstglöd.  I Sanners bok stod det att man skulle belöna sig när man avslutat sitt projekt. Eftersom min manusläsare gör en del anteckningar i marginalen vet jag att jag kommer att få tillbaka min bebis igen.  Bara för att säga hejdå en sista gång. Jag får beröm av blomsterhandlerskan när jag säger att jag köper blomman till mig själv. Det är lätt att glömma bort det, säger hon.  Att unna sig. Jag sträcker lite på mig av berömmet. Min blomma lyser starkt gul och jag betraktar den där den står på vardagsrumsbordet. Den ska hjälpa mig igenom tomhet och tristess. På andra sidan väntar första steget på skapandeprocessen. Sanner kallar det förväntan. Men det är då det. Nu ska jag bida min tid. Bli ett med min våreld och ge mig till tåls.
                                                                                                                       /Gunilla
                                                                                                                  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar