Att inte veta något om någonting

En person som står mig nära uttalade i sitt eget 70 årstal;
" Nu vill jag leva med att jag egentligen inte vet något om någonting". Det träffade mig rakt i magen, skrämmande, lockande och så sant. Allt kan ske, inget kan ske - det enda som är säkert är att allt förändras hela tiden. Att försöka hålla fast i en rörelse, en andetag, ett ögonblick som vidgas i ett nu, stillheten en sommarkväll när skymningen sakta tonar ner dagen till natten, som har stråk av svalkande svärta. Det är inte möjligt.

Inte hålla fast, inte försöka kontrollera det som kanske kommer att hända, inte tvinga in livet i en form.

Tänker mig ett blåmusselskal på en klippa strax vid havsytan, hur det låter sig fyllas av saltvatten och tömmas igen, sköljas över och tömmas. Tänker mig en ihålig ek som är möjlig att gå in, omslutas av ekstammen och se blåhimmel som tak. Hur eken står här och håller på att dö, lika länge som den har levat och sedan återgå till jorden. Tänker mig en dagfjäril som försiktigt krasar sitt puppaskal för att med lätt skrynkliga vingar ta dagen till sin. Den enda dagen. 

Att inte veta något om någonting. Att vilja hålla kvar det som är det bästa, det på topp, årets ljusaste natt och längsta dag som ju redan har varit. Det var bara en rörelse, en stund när solen stod i just den positionen i förhållande till jorden. Hur positionen förändras, vrider sig en aning. Hur skogsnävan vrider sina kronblad mot ljuset så att den kan fylla sig med sol. En aning av annan vinkel, en liten annan form. Skogsnävan vet inte förändringen. Den vet bara att söka ljus. Så vill jag också leva.

/Eva