Att göra det rätta

Varför är det så svårt att vattna andras blommor? Frågan är just nu högst aktuell för mig. Jag sörjer för ett antal växter som ska överleva tills semesterfiraren återvänder hem. Jag har i hela mitt liv haft egna växter och en hel del av dem har frodats och mått gott. Mest för att jag oftast lämnat dem ifred antar jag.

När jag är blomvakt  tycker jag det är svårare att lämna växterna ifred.  Jag blir lite nervös. Jag vill så mycket, jag vill så väl. Helst ska blommorna skjuta nya skott och prunka som aldrig förr. Hur hittar man balansen mellan att vattna för mycket och för lite?  Fingertoppskänsla förstås. Man sticker ner fingret i jorden och känner efter om den är torr eller fuktig.

Men när det inte längre handlar om växter utan om livet i stort? När vet man säkert att man ska lägga sig i och när fattar man att man ska dra sig tillbaka? Återigen måste det handla om fingertoppskänsla. Denna gång i  en något känsligare tappning.

Markus Krunegård sjunger:  ”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det…”

Ja, det är väl så det är. Resultaten av ens görande skiftar. Någon gång kommer man att gå tå med en blommande hortenisa i sina armar. Som ju är så VANSINNIGT SVÅRA att sköta. En annan gång får man uthärda att snava fram med en lättskött pelargonia som man gett på tok för mycket vatten. Man får leva med det. Inse att man är människa.

                                                                                              /Gunilla Cullemark