fredag 5 oktober 2012

Sitta vid härden och bli vaggad...



Jag läser Clarissa Pinkola Estés klassiker Kvinnor som slår följe med vargar. Hon är jungiansk analytiker och historieberättare, använder sig av myter och sagor för att bland annat gestalta psykiska skeenden. När jag först närmade mig boken tänkte jag; "Populärpsykologi som var inne för tjugo år sedan...är det inte lite passé..." Men sedan började jag läsa och jag är fast. Jag hamnar i klichéer när jag ska försöka beskriva hur den talar till mig, hur det kallar och vibrerar, att JA säger en röst i mig, eller är det själen - låt mig fri, låt mig vild och kraftfull. Hur jag kan hämta vishet från sagorna, som den om De tre gyllene hårstråna som handlar om hur man kan återfinna koncentrationen. Och vem behöver inte veta det?

"En gång i djupaste natten, en sådan natt då allting är svart och träden ser ut som knotiga händer och himlen är mörkt midnattsblå, kom en gammal man stapplande genom skogen, halvt förblindad av trädens långa grenar som rispade honom i ansiktet. I ena handen bar han en liten lykta. Ljuset i lyktan blev mindre och mindre"
Den gamle mannen släpar sig fram och blir allt tröttare och tunnare, likaså skenet från hans lykta. Tills slut kommer han till en stuga där han ramlar ihop på tröskeln. Där inne sitter en gumma vid en sprakande eld. Hon famnar den uttröttade mannen, en benhög med sladdrigt skinn… hon famnar och håller, vaggar i sin famn i gungstolen vid elden, hon nynnar och väntar. Han förvandlas till en vacker yngling, hon fortsätter gunga, han förvandlas till ett välmående gossebarn med gyllene hår. Hon tar tre av hans gyllene hårstrån och slänger dem på golvet. En efter en och det åtföljs av ett Pliing ljud. Det är nu gryning – natten är över och pojken springer iväg. 

Gumman som håller och gungar kallar Clarissa Den som vet/ La que sabé – en aspekt av vildkvinnan i psyket, förnyerskan, som sitter vid härden, vid elden i sin gungstol och som vet att mannen kommer att falla ihop på hennes tröskel. Sådan är den kreativa cykeln och hon lyfter bara upp oss och håller oss i famnen tills vi återfår krafterna. Mannen som är animus, den del i psyket som jungianer kallar en manlig energi, eller förmågan att manifestera inre tankar, visioner och idéer i den yttre världen. Mannen har förlorat sin koncentration och det är att förlora sin energi. Det finns ingen drivkraft kvar, idéen som symboliseras av ljuset i lyktan som slocknar. Vid härden, i famnen och vaggandet kan krafterna förnyas, föryngras och till slut är den manliga energin åter vital och nyfödd. Gumman rycker tre hårstrån från pojkens huvud och slänger dem på golvet. Hur håret är en symbol för tankarna och att de behöver gallras, tankar som står i vägen för den rena idén. Hur ljudet väcker medvetandet, en klocka som kallar till nuet, till här och nu är det enda som finns.


Att andas är att gunga, bröstkorgen som en vagga, diafragman som rör sig i sin uppoch nedvända skål – upp och ner. Att andas är att vara, att existera. Att andas och vara medveten om att nu andas jag in – nu andas jag ut – det är det enda, så enkelt och så svårt. Och att ha tilliten till sin inre förnyerska, vildkvinnan - hon som vet, som Clarissa skriver: " Ha du förlorat koncentrationen  så sätt dig bara ner och slappna av. Lyft upp idén  och gunga den sakta. Behåll en del och kasta annat, så får den nytt liv. Mer behöver du inte göra."


/Eva



 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar