Få ihop världarna

I veckan hade vi Berättarmagi för årskurs treor på en skola i Botkyrka. Vi bygger om klassrummet till en sagoskog med en magisk glänta i dess mitt. En vit groda med silverkrona, en spindel och tre röda äpplen, en lykta. I taket glansiga tyger och ljud som porlar, surrar, klingar. Det är magi på riktigt, både för barnen och för oss.

Denna vecka har de fått möta den sagofigur som de själva vill vara i en visualisering och dramalek. Deras sagofigurer ska sedan ingå en gemensam saga och film. Det var onda feer som sprutar svart glitter, en hundra meter långa mask med förmågan att veta vad andra tänker och en drake som är för god för sitt eget bästa. Vi har rast under passet och när barnen kommer tillbaka frågar en flicka om hon kan få använda det hon lekte i sagan; hon hade hittat hur just hennes älva höll händerna, formade som en skål mot himlen, för att få kontakt med sin kraft som får andra att frysa till is. Klart hon fick och jag tänker att det är just detta som jag saknade så mycket från min skoltid. 

Då var min fantasivärld på skolgården under rasterna så stor; en hel värld i en bergskreva med kottar, alla berättelser i mitt huvud. När jag kom in så var det viktigaste att skriva rätt, som fröken ville ha det, med rätt lutning på bokstäverna och innanför strecken. Jag tänkte inte ens tanken att min inre fantasivärld skulle kunna vara med där. Och tänk, att jag nu får vara med i klassrummen där de olika världarna möts - den inre med den yttre. Med hjälp av magi, gröna sammetstyger och en ramsa som vi tillsammans säger tre gånger utan att släppa varandras händer. 

/Eva