Att lysa upp en bit i taget

                                                              

                                                         

Det blir inte som man har tänkt sig. Inte alltid sämre eller bättre men annorlunda. Ändå är det lätt att leka Gud och försöka regissera framtiden för att få kontroll. Förväntningar är ett jävla gissel, sa en kvinna till mig en gång. Förväntan är något annat, tänker jag. En öppenhet till att det bästa händer utan att man låser sig i föreställningar om exakt hur.

Ett alternativ till kontroll är att sätta sig på en stubbe och vänta på att livet ska komma en till mötes. Det brukar inte fungera i längden. Men när man reser sig och går kan det räcka med att lysa upp en bit i taget på den ofta halvskumma vägen.

Alla helgons helg. I går var jag på kyrkogården. Inga gatlyktor på räta linjer och med exakta utmätta avstånd men i mörkret brann lyktor och marschaller. Ibland tätt, tätt men på vissa ställen fick man ta några steg innesluten i en mörk säck. På avstånd flämtade alltid någon låga.

Alla dessa döda där på kyrkogården som visat oss hur man kan leva. I hårt styrda förväntningar eller i öppen förväntan. Alla som gått in i återvändsgränder, som letat sig fram på egna vägar.  Eller följt spåren som någon annan stakat ut. De döda och levande. I ständiga korsvägar är vi för alltid förenade. 

                                                                                                                                /Gunilla