fredag 2 maj 2014

Närvarorutan






En skogsglänta utanför fönstret. Som en närvaroruta.  Ett filmklipp. En serie av bilder som avlöser varandra. Där är tjejen som rättar till tröjan. Där är damen som stannar till med rullatorn och pustar lite. Och så en och annan man som vattnar björken - och tror att ingen ser. Men björken växer sig stark och vacker. Par kysser varandra, andra tjafsar och där är en flicka som ber sin pappa om att få gunga. Han prövar repets bärkraft och så får hon sätta sig. Gungan är röd. Flickan gungar stilla mellan träden.

En tidig  morgon räknar jag till fyra rådjur som gnager från träden. Ett par timmar senare kommer en proper man nerför skogsgläntan. Han ser ut som en diplomat och bär på en portfölj. Scillorna slår ut, blommar över och den välvattnade björken får musöron. 

På våra kurser har vi en skrivövning som vi kallar närvaroruta. En plats som man hittar och kan greppa. Dofter och ljud som tillåts att träda fram. Ögonen blir till förstoringsglas och registrerar grässtrået som viker sig eller det där klottret som är så svagt att man måste luta sig närmare för att se. "Jag orkar inte..." Resten suddigt. I närvarorutan får man lov att vara orkeslös. Där kan man vika sig lite som grässtrået. Men så... En vindpust, ett ljud som smeker örat, en doft som förför. Och allt förändras.

                                                                                                     /Gunilla Cullemark



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar