För en vecka sedan gick jag en skogspromenad tillsammans med två andra söndagslediga. I början av skogsslingan stod ett par utslitna kängor på en stubbe. Vi stannade till och någon av oss frågade om detta var en installation. Sedan gick vi vidare. Idag är det återigen söndag och om kängorna finns kvar på samma plats vet jag inte. Men hos mig har de hur som helst stannat kvar.
De där kängorna rör något i mig. De vill kommunicera och jag
är beredd att lyssna. Jag koncentrerar mig
men det är bara min välbekanta tinnitus som svarar. Kanske måste jag
lyssna på ett annat vis? Jag har ingen aning. Skorna har ristat ett
oförklarligt spår och jag är beredd att se vart de för mig. Jag undrar om jag
ska vara barfota och känna varje kvist under
mina ömtåliga trampdynor. Sedan undrar jag om det är tvärtom - att jag ska sätta på mig
ett par bekväma kängor och gå med stadiga och målmedvetna steg. Sol som silar
ner genom träden. Rak i ryggen som en
fura.
Eller kanske jag inte ska gå alls? Kanske ska jag sonika sätta
mig på en stubbe.
Lyssna till mina egna hjärtslag.
/Gunilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar