Låt bli att mata!

Häromkvällen satt jag och en nära vän i ett samtal som böljande mellan oss, från det närvarande nuet, den indiska curryrätten vars styrka sved i smaklökarna till det stora existentiella och vi landade i Ekhart Tolles begrepp; smärtkroppen. Smärtkroppen som det som är just smärtan som orsakats oss och som lever av att få den bekräftad i nutid, igen och igen. Smärtkroppen har förvisso rätt - där finns en smärta som oftast kommer från dåtiden och den behövs sannerligen tas hand om, förstås och läkas. Det är det som är det luriga. Att läka den och samtidigt inte låta den bli verkligheten. Att inte mata den utan om det är möjligt; klappa den ömt som en kär gammal bekant och viska i dess lurviga päls, jag känner dig, ser dig och släpper dig. 

/Eva

                                                                                       Ellen Junström