måndag 24 augusti 2015

Om vad en näckros behöver

Nattdaggen ligger som ett lätt skimrande skynke över bilkarosserna, doftstråk av jordkällare från den uttorkade gyttjepölen. Slutet av augusti och på väg till ännu ett morgondopp. Idag är jag ensam på bryggan, dess ljumma plankor mot min hud, några gula löv som signar sig ner mot vattenytan. Förändringen finns i varje por denna morgon. En övergång som i sig själv bär möjligheterna;
Att vara istället för att veta
Att ge sig hän och släppa taget om det som inte längre tjänar oss
Att välja tillit igen och igen och fylla sig med det som är liv, som är ljus

Hur kan man veta vad som ska släppas och vad som ska fyllas på? Hur kan man vara i sin sårbarhet och visa sig för varandra - trots smärtsamma erfarenheter? Från bryggpositionen ser  jag den vita näckrosen; näckrosen som är förbunden med sin dybotten med en navelsträngsliknande stjälk, näckrosen vars vita kronblad skapar en fulländad form som vet att vända sig mot solen, mot ljuset. Likväl att sluta sina flikar om sitt inre när så behövs. Har du någon gång plockat en vild näckros så vet du. Den sluter sina kronblad och liknar mer en pingisboll än den förförande lotusen. Oavsett om du placerar den på fönsterbrädet i en vid skål.

Näckrosen behöver sin vildhet, sitt fäste från dybottens erfarenheter, söka sig mot ljuset och stänga om sig när det behövs.Vad behöver du?


/Eva


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar