När det regnade som värst i somras fick jag syn på en man
utanför mitt fönster. Han stod under ett träd tvärsöver gatan. Huvudet var dolt
av ett intensivt grönskande bladverk och hans händer låg prydligt på magen, den
ena handen ovanpå den andra. Alldeles stilla stod han där, själv likt ett
tåligt träd som bara väntade ut naturens gång.
Bob Marley har sagt: "Vissa känner regnet, andra blir
bara blöta." Jag visste inte vilken kategori mannen mittemot tillhörde men jag tog ett
foto på honom. Han väckte något hos mig där han stod, huvudlös och stilla.
Sedan stack jag själv ut huvudet i
ösregnet och frågade om han ville komma in. Han tittade fram så hastigt att jag
inte riktigt hann se hans ansikte men avböjde artigt och sa att det gick bra.
Jag insisterade inte. Han stod kvar en god stund. I fönstret
hänger en skyddsängel av glas. Det blev som en tavla. Skyddsängeln snett över
mannens huvud, det som man inte såg.
Nu tittar jag då och då på fotot och varje gång blir jag
lite sorgsen. Om det är över mannen som inte ville komma in i värmen eller om
det är över mig själv är svårt att svara på. Kanske det är det senare.
Att jag
alltför sällan känner regnet. Allt jag alltför ofta bara blir blöt.
/Gunilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar