Att skriva som det är

Ibland läser jag nekrologer. På några få rader sammanfattas en  människas liv. Jag frapperas över alla dessa fantastiska människor som lämnat jordelivet. Över alla som lyckats i karriären, haft diverse styrelseuppdrag och samtidigt varit närvarande för familj och vänner. Alltid med ett varmt leende på läpparna, beredda att trolla fram ett serveringsfat med något svåruttalat på.

Födelsedagsannonser, cv:n,  dejtingsidor. Hur skriver man? Varför skriver vi inte mer som det är?  Att visserligen är jag  disträ men  när det verkligen gäller kan jag skärpa till mig. Rätt rejält. Karriärstegen, ja den har jag mest smugit runt. Jag får beslutsångest när jag är hungrig, jag måste ha mat på bestämda tider. Det kan man  säga redan på första dejten.

Åren har liksom gått och inte har jag bjudit på så värst många storkalas men en kopp kaffe har jag ställt fram för den som önskat. Och lyssnat har jag gjort, kanske ibland med ett halvt öra, men i alla fall. Jag har ganska ofta suttit och tomglott. Det har inte nödvändigtvis resulterat i skarpa analyser eller kreativa idéer. Fast ibland så. När man minst anat det. 

 Om någon till äventyrs  skulle få för sig att skriva en nekrolog när jag dött så vill jag att man skriver som det är. Det är gott så. 

                                                                                                               /Gunilla