Tala till nerverna, skelettet, molekylerna!

Just idag glittrar det av rimfrostkristaller på hustaket tvärs över gatan. Just idag spricker ljuset genom och jag har Julia Romanowskas föreläsning likt en kör i mitt inre;

"Världen öppnar sig som en fråga – jag vill inte ha några svar " "Livet är allvar – att leva fullt ut är en skyldighet" "Mitt ansvar som människa" "Ni har talat till mina nerver, mitt innersta, skelettet, molekylerna" "Bojen är på djupet"

Rösterna tillhör de chefer som varit med i hennes forskning om hur starka konstupplevelser förbättrar det egna ledarskapet på många olika plan. "Improving Leadership Through the Power of Words and Music". Deras upplevelse av ödmjukhet och en starkare känsla av ansvar inför den andre, ökad självrespekt och acceptans av livets motsägelser; ondskan finns, mörkret finns även i mig och en vördnad inför människans väsen och livets storhet. Hur detta leder till förbättrad hälsa (psykisk och fysisk)  inte bara hos cheferna själva utan även hos medarbetarna och en ökad effektivitet hos företaget. 

Metoden kallar Julia Schibbolet vars kärna är en performance med en drömliknande struktur av ord och musik, en ordström som är likt ett collage av röster. Höga visan blandas med Elfriede Jelinek och dokumentära texter om folkmord, intensiva stråkar, slagverk. Efteråt så skriver och pratar man om sin upplevelse, helt utan instruktioner. Man delar och lyssnar på varandra, man går in i sig själv. Det är allt och det är det stora. Inga manualer, ingen verktygslåda; så här blir du en bättre chef.

Detta är hoppfullt. Riktigt hoppfullt. Konstens förmåga att få oss att härbärgera livets komplexitet och vår egen. Konsten som kallar på oss att se vår egen förmåga, vårt ansvar, vår storhet.  En utmaning och en möjlighet. Ljuset letar sig genom sprickorna. Alltid. 

                                                                                                                            /Eva