Jag intervjuar min mamma som fyller nittio år i höst. Hon säjer
att när hon var fem-sex år hittade hon på sagor för sina kamrater. De samlades
runt om henne och om de var glada fick hon dem att skratta ännu mer. Om någon var ledsen så
spädde hon på tårarna.
Det finns ett hjälpmedel i form av ett öra som ibland finns uppsatt i klassrummen. När ljudnivån är så där
på gränsen är den gul, är den för hög är den röd. Men även i de mest högljudda klasser där det
röda örat har djupdykt i sitt färgbad, stannar allt upp när vi börjar berätta. Örat skiftar snabbt över till grönt.
"Det var en gång en ängel som mist sin ena vinge, en kille som kom ny till
klassen, en gammal kvinna som var ensam och olycklig".
Berättandets storhet, berättandets magi. Vi, alla, berättar
hela tiden. Om oss själva, om något vi
hört, om något vi sett med våra egna ögon. Under kurskvällarna i berättande "Ett
korn av sanning" i Hökarängen vecklar de där historierna ut sig. De som vi
inte alla gånger själva visste att vi bar på.
För mig tog det ett halvt liv innan jag tveksamt öppnade
dörren när det muntliga berättandet knackade på. Kanske trodde jag att det var en konst för speciellt utvalda. Men det behövs ju bara
ett startskott och öron som lyssnar. Det visste min mamma redan när hon var fem år
och berättade sig själv fram i världen.
/Gunilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar