tisdag 4 oktober 2016

Att berätta för öron som lyser gröna



Jag intervjuar min mamma som fyller nittio år i höst. Hon säjer att när hon var fem-sex år hittade hon på sagor för sina kamrater. De samlades runt om henne och om de var glada fick hon dem  att skratta ännu mer. Om någon var ledsen så spädde hon på tårarna. 

Det finns ett hjälpmedel i form av ett öra som ibland finns  uppsatt i klassrummen. När ljudnivån är så där på gränsen är den gul, är den för hög är den röd.  Men även i de mest högljudda klasser där det röda örat har djupdykt i sitt färgbad,  stannar allt upp när vi börjar berätta. Örat skiftar snabbt över till grönt. "Det var en gång en ängel som mist sin ena vinge, en kille som kom ny till klassen, en gammal kvinna som var ensam och olycklig". 

Berättandets storhet, berättandets magi. Vi, alla, berättar hela tiden.  Om oss själva, om något vi hört, om något vi sett med våra egna ögon.  Under kurskvällarna i berättande "Ett korn av sanning" i Hökarängen vecklar de där historierna ut sig. De som vi inte alla gånger själva visste att vi bar på. 

För mig tog det ett halvt liv innan jag tveksamt öppnade dörren när det muntliga berättandet knackade på.  Kanske trodde  jag att det var en konst  för speciellt utvalda. Men det behövs ju bara ett startskott och öron som lyssnar. Det visste min mamma redan när hon var fem år och berättade sig själv fram i världen.                                                                                                             

 /Gunilla
                                                                                                                                                          

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar