Att ta risker

Jag var på en improvisationskurs i teater och ledaren fick frågan hur det vara att improvisera inför publik. Att arbeta som improvisatör. Att spela teater utan manus. Att kasta sig ut.  Ja, ni förstår.

Hennes svar var att hon inte var ensam. Hon och hennes kollegor kastade sig ut tillsammans. De bejakade varandras idéer och hämtade kraft och mod i varandras blickar. För det mesta föddes associationer som lyfte högt  och vilt. Men det  hände att det blev platt. Det fanns liksom inbyggt i hela grejen.   

Att följa sitt liv likt ett skrivet manus är tryggt. Jag vet vad jag ska säga, vad jag ska göra och när jag ska agera.  De repliker jag vet går hem upprepar jag likt en papegoja.  Till slut blir det en sådan tristess att jag inte står ut. Det måste till något annat, något vars utgång är oviss. Annars blir jag bara ett skal. Jag vet hur det är. Inte roligt alls. Bara, bara tomt.

När jag stått stilla så länge att  jag krymper. När jag är så skraj för det nya att hjärtat rusar som på en liten harpalt. Då är det dags. Jag hämtar mod i blickar som vill  mig väl. Jag kastar mig inte handlöst rakt ut. Men jag går några kliv rakt fram där jag brukar gå lite på snedden. Jag står framför och inte bakom. Jag blir synlig.  Och kan både lyfta högt och vilt. Eller landa platt.

                                                                                                                        /Gunilla                                   

Att vara någons hopp

När vi har Berättarmagi för årskurs treor så gör vi ett rollspel av en Selma Lagerlöfs saga Bortbytingen. Den handlar om bondparet som får sin son utbytt med en trollunge, av självaste trollmor. Bondmor står fast vid sin övertygelse att ta hand om trollungen, trots att den är elak, ouppfostrad och bara äter levande föda som maskar, råttor och fluglarver. Hon står ut att vårda denna trollunge trots att alla är emot henne, tjänstefolket och hennes man säger åt henne att låt det vara, låt vargarna äta upp den, det är inte lönt. Men hon står ut och fortsätter mata och vårda, för hon har hoppet. Hoppet att någon vårdar deras barn som hon trollungen, hoppet att en dag åter få hålla sin son i famnen. 

Bondfar däremot han har inget hopp, han ser ingen utväg. Han säger att det har "knytit sig inom honom och där är stängt". Han är både rädd och så förtvivlad över att deras unge, med det lenaste skinnet och de vitaste av tänder, är borta. Så han till och med svämmar över och slår trollungen med en käpp, fastän han skäms efteråt och ångrar sig. Han är utan hopp.

Det är jag som spelar bondfar och jag känner i min kropp hur stängt det är. Ingen öppning, ingen rörelse alls. Jag ber barnen om råd hur vi ska göra. Jag och bondfrun har till och med slutat prata med varandra. Varför ska vi ta hand om denna förskräckliga trollunge och hur ska vi få tillbaka vår unge? 
Idag var det en kille i en skola i Botkyrka kommun som lugnt sa; "Ge inte upp hoppet - allt är möjligt". Han sa det till och med två gånger; "Allt är möjligt." 

Jag kände hur det vidgades inom mig - hur just hoppet gjorde en rörelse möjlig. En vilja att fortsätta, att inte ge upp och jag och bondfrun når varandra igen och sagan kan fortsätta. Han, den där killen i dagens workshop, han var bondfars hopp när han inget själv hade. Hoppet att aldrig sluta hoppas - då kan mirakel ske. Då är allt möjligt. 

/Eva

/Eva

Om att odla ljuset

En dikt som jag alltid läser i november. Peter Sandelin heter författaren.
Varsågoda! /Gunilla


I den tunga tiden: odla inte bly,
I den mörka tiden: odla inte
               mörker.
Den mörka tiden
är en såningstid för ljuset.
Odla ljuset.
Älska.

Ömhet inför det ofullkomliga

Ett svar på ett inlägg på Facebook och fingrarna flipprar så det blir ett par märkliga ord. Man förstår vad det står, det är inte det, men jag är ju dock skrivarkursledare. Folk förväntar sig ju att...Något har hänt för jag låter känslan svepa över efter ett par minuter.

Layout till en fotobok. Jag lägger in bilder och det blir efter många timmar och värk i axlarna som jag vill ha det. När jag skickat iväg beställningen  upptäcker jag att en halv sida gapar tom. Prästen som nyss stod där har på något mysko sätt förflyttats till en annan sida och ingår nu i ett annat sammanhang. Kyrkligt det också men det är en annan präst som ska vara där. En djup suck och sedan sveper känslan över.  Det är inte hela världen.

I min almanacka står det deadline  fredag  6 december. Med rätt stora bokstäver. Jag har ingen aning om vad denna deadline gäller. Hjärtat åker upp i halsgropen men sedan åker det tillbaka till sitt rätta ställe igen. Förvånansvärt fort måste jag nog tillägga.

Idag skiner solen. Jag tar på mig mina lite noppiga strumpbyxor för alla onoppiga är i tvätten.  Och då ska jag ändock på finkalas. Jag känner en plötslig ömhet för det som inte blir perfekt, för allt som går så bra ändå. Och att det gäller också för mig.

                                                                                                                     

                                                                                                                         /Gunilla

Att lysa upp en bit i taget

                                                              

                                                         

Det blir inte som man har tänkt sig. Inte alltid sämre eller bättre men annorlunda. Ändå är det lätt att leka Gud och försöka regissera framtiden för att få kontroll. Förväntningar är ett jävla gissel, sa en kvinna till mig en gång. Förväntan är något annat, tänker jag. En öppenhet till att det bästa händer utan att man låser sig i föreställningar om exakt hur.

Ett alternativ till kontroll är att sätta sig på en stubbe och vänta på att livet ska komma en till mötes. Det brukar inte fungera i längden. Men när man reser sig och går kan det räcka med att lysa upp en bit i taget på den ofta halvskumma vägen.

Alla helgons helg. I går var jag på kyrkogården. Inga gatlyktor på räta linjer och med exakta utmätta avstånd men i mörkret brann lyktor och marschaller. Ibland tätt, tätt men på vissa ställen fick man ta några steg innesluten i en mörk säck. På avstånd flämtade alltid någon låga.

Alla dessa döda där på kyrkogården som visat oss hur man kan leva. I hårt styrda förväntningar eller i öppen förväntan. Alla som gått in i återvändsgränder, som letat sig fram på egna vägar.  Eller följt spåren som någon annan stakat ut. De döda och levande. I ständiga korsvägar är vi för alltid förenade. 

                                                                                                                                /Gunilla

Om att våga stänga dörrar

När man stänger en dörr öppnas det en ny. Jag vet att det är så och ändå är det svårt att verkligen stänga dörrarna till vars rum jag inte längre vill gå in i. För de där rummen har betytt något, en gång varit både trygghet och utveckling.

 Jag fegar. Jag låter dörrarna stå lite halvöppna. Utifall att. Fast egentligen vet jag att dessa handtag ska jag ta i en sista gång. Det definitiva känns läskigt. Så jag låter det vara. Det blir korsdrag av alla dörrar som står halvöppna runt om mig. Jag blir med ens så förfärligt trött. Och tänk om det inte öppnas någon ny dörr?

Jag är rädd men gör det till sist ändå.  Stänger dörrarna och väntar. Mumlar " Sesam, öppna dig.." Precis som Ali Baba gjorde så att klippväggen öppnades och alla skatter blev synliga. Det dröjer ett tag och sedan... Jo, det ser ut som om handtaget på en dörr jag aldrig tidigare sett sakta rör sig. Är det inbillning? Men nej, nu öppnar sig dörren på glänt. Jag blundar hårt, öppnar ögonen, tar ett djupt andetag och kliver in.

                                                                                                                                /Gunilla

      

                                                                                             

                                                                                            

Att vara berg...

Ibland är det svårt att vara i det som är, som pågår just nu, speciellt när det är mycket. Då kan det vara hjälpsamt att tänka sig själv som ett berg. Ett bergfast berg som står här, oavsett vad som händer, nu, då, eller sedan.

Fåglarna har försvunnit i skyn
och nu förflyktigas det sista molnet
Vi sitter tillsammans, berget och jag
tills bara berget finns kvar.

                               Li Po