Should I stay or should I go?

För en vecka sedan gick jag en skogspromenad tillsammans med två andra söndagslediga. I början av skogsslingan stod ett par utslitna kängor på en stubbe. Vi stannade till och någon av oss frågade  om detta var en installation. Sedan gick vi vidare. Idag är det återigen söndag och  om kängorna finns  kvar på samma plats vet jag inte. Men hos mig har de hur som helst stannat kvar.

De där kängorna rör något i mig. De vill kommunicera och jag är beredd att lyssna. Jag koncentrerar mig  men det är bara min välbekanta tinnitus som svarar. Kanske måste jag lyssna på ett annat vis? Jag har ingen aning. Skorna har ristat ett oförklarligt spår och jag är beredd att se vart de för mig. Jag undrar om jag ska vara barfota och känna varje kvist under  mina ömtåliga trampdynor. Sedan undrar jag  om det är tvärtom - att jag ska sätta på mig ett par bekväma kängor och gå med stadiga och målmedvetna steg. Sol som silar ner genom träden.  Rak i ryggen som en fura. 

Eller kanske jag inte ska gå alls? Kanske ska jag sonika sätta mig på en stubbe.

 Lyssna till mina egna hjärtslag.

                                                                                                   /Gunilla

Släpp det!

Jag läser en bok om vad som händer när vi vilar av Tomas Sjödin. Från den där hederliga "vila på soffan efter maten" till att ta en timeout i sitt liv i minst två och en halv månad för att ge utrymme för något annat att födas. Kanske den där boken som längtar efter att få form, långresan, eller att hitta en livsrytm som bättre passar för den egna själen. 

Att vila är att släppa taget, skriver Sjödin. "Mycket i livet är oåtkomligt så länge man anstränger sig /.../ min upptäckt är att den vardagligaste av alla strategier, den som lyder: Släpp det, löper som en glänsande linje genom det mesta i våra liv. /.../ Att vila är att för en stund tillåta sig att förlora kontrollen och låta livet komma till sig."

Kanske visste vi det bättre i en tid när vi inte var uppkopplade och påkopplade, när dygnets ljus styrde vår kropps rytm. När årstiderna var lika cykliska som dygnet är. Jag läser en bok om vilan, liggandes i min grönmålade kökssoffa medan eftermiddagen sakta övergår till skymning...

/Eva

                                          Moder Jord av Karin Borgenstierna

Att behålla glöden i sin mila

Att inte brinna så  mycket att man brinner upp. Att vara engagerad och ändå hålla i längden. Att vara rädd om sig och hålla ett vakande öga på den inre glöden. Som kolmilan jag såg i helgen. Under två veckors tid håller ett antal personer milan igång. Den måste vaktas dygnet runt. Inte för mycket syre, inte heller för lite. Det ska glöda eldkulor därinne. Glöda så jämnt och fint men inte flamma upp.

Om man tänker att man har en egen kolmila, hur blir det då? Kan man slappna av? Kan man lära sig att hålla ett vakande öga över sig själv? Och om glöden slocknar - är man då bottenlöst förlorad? Det finns ju något som heter blåsbälg, det finns något som heter tålamod. Det får man inte glömma.

 Och om man råkar somna på sin vakt och det börjar brinna? Hur blir det då? Man måste väl kunna tända en eld igen. Börja från början,  gå från grunden och skapa gnistor genom att slå flinta och stål mot varandra. Med torrt gräs och näver  bygger man ett slags rede för att fånga upp de första gnistorna. Sluta dem intill varandra. 

Den första kolmilan som behöll sin inre glöd hade föregåtts av många kreativa försök. Bygg din mila med syre från dina andetag och gnistor från ditt längtande hjärta. 

                                                                                                                   /Gunilla

                

Bara göra!

I Babel förra veckan så pratade Karl Ove Knausgård och Tore Renberg om frihet och skrivande. Hur nödvändig friheten är och att det är själva innebörden av att vara en skrivande människa. Det att vara fri. Och hur friheten kräver din vaksamhet mot det som gör den bunden; förväntningar - både egna och andras. Den enda plikt som författaren har är att följa den egna lusten. Lusten som är en parameter för det allra viktigaste, det nödvändiga. 

Där, med vittringen mot det egna lustspåret så är det bara att GÖRA. Göra fel, stå ut med misslyckandet, göra mera, göra igen. 

Just så enkelt. Bara göra i frihet.

/Eva

En hängbro mellan likgiltighet och lidelse

                                                                                 

I  Berget av arbete löper många bergskedjor. Tjafs, Sammanbiten, Gräns , Omöjligheter och Totalt glömt bort. Ett flygplan laddat med Undanflykter  verkar ha sin destination mot vägen Flyktstråk. Fortsätter man en bit västerut hamnar man i floden Anletes svett  som tycks flyta rätt igenom ett Profitcentrum . Det finns också ljust gröna partier, som lummiga gräsmattor. Där kan man stava till Energi  och Entusiasm.

På ett kartblad längre fram under rubriken  Det rena nöjet  finns både Överflödets hav och Tillfredsställelsens bukt. Byn Lärkan ligger, kan man  nog säga, sydost om byn Liderlig. Staden Fri verkar till sin storlek vara jämförbar med staden Glädje. Småöarna Guppa och Badboll är bara  marginellt mindre än ön Vagga.

Allt det här kommer från  en bok som Eva och jag håller hårt i, en kartbok som heter Tillvarons Atlas och är  utformad av Loiuse van Swaaij och Jean Klare. Här finns mänsklighetens alla tillstånd transformerade till järnvägsnät, broar, träskmarker och klara vatten. Med dessa kartor som inspiration kan man rita sina egna. Skissa fram en slagruta som ger utslag för vatten i Tristessens öken. Eller fläta en hängbro mellan Likgiltighet och Lidelse.

                                                                                                /Gunilla

                                                                                                        

En hängmatta i vardagsrummet

Hur klarar man att gå tillbaka till vardagen och samtidigt behålla sin nedvarvade känsla i kroppen, minnet av alla simtag med det ljumna vattnet hållandes om, samtalen som kunde fortsätta i vågor med tystnaden som likt andetag var en rytm så i samklang med de ljusa, ljusa kvällarna? Hur gör man för behålla sig levande och vara i vardag? 

Det är en övergång och en rörelse och som sådan finns också möjligheten till förändring. Men det kräver en medvetenhet och vakenhet. Framförallt insikten om att du har ett val. Det är ditt liv och du väljer hur det ska gestaltas. Inte i allt, absolut inte. Vissa faktorer är bara att acceptera. Andra är möjliga att förändra. Förståndet att inse skillnaden som sinnesrobönen så vist förkunnar. 

Nu sommar såg jag hängmattor spända mellan trädstammar vid finaste badsjön och parker i centrala Stockholm. Det speciella med hängmattorna var att de kunde stängas upptill, som ett långsmalt paket där personen låg helt innesluten i hängmattetyget. Jag kom att tänka på fjärilspuppor. Konturerna av lemmar under nylontyg i väntan på den rätta tiden och låta det undan. Veckla ut sin kropp i sin fulla potential, kliva ur hängmattan och med hela sin prakt inta världen.

Kan du låta hösten vara så? En metamorfos för ett nytt stadium där det finns en chans att spränga hängmattehöljet och omfamna livet. Det finns alltid möjlighet att återgå till hängmattan. Man kan till och med hänga upp en i vardagsrummet och då och då inta den liggande positionen i minne av kroppen lojt gungande i sommarvinden.

/Eva

Vad svarar i dig?

Josefine Klougart. Jag kände en rörelse i kroppen, en slags igenkänning eller kanske snarare ett svar på hennes språk, hennes ord, hur hon formulerade sig i Jessica Gedins strålande uppmärksamhet där i Babelsoffan, att henne måste jag läsa. Hon den unga danskan som ägde en sådan uppriktighet och sinnlig kroppslighet i skrivandet, att inte vika eller linda in förlusten och längtan, men skriva sig in i den, låta orden vara bilder som sträcks mot den som läser. Så här skriver hon i romanen En av oss sover: "Det finns en hierarki av bilder, de är både kroppens och tankarnas, känslornas bilder; de släpper inte taget. Man återvänder, återvänder till dem. /.../Och allting handlar om att komma närmare, det är det man skriver sig mot, målar sig mot, det man vill säga och dela med andras ögon. En annan blick."

Jag tänker att detta att framkalla sina bilder med ord eller form och låta den andres blick få möta dem och svara på sitt sätt. Det är skapandets stora nåd. Låta dina bilder ge genklang i den andre. 

/Eva