Den vilda kreativiteten

Kreativitetens flöde behöver att du ger den sitt utrymme. Den jungianska författaren Clarissa Pinkola Estés uttrycker sig så här”… det handlar om kärlek till någonting, om att älska någonting, ett ord, en bild, en tanke, en person… så mycket att flödet måste ta sig uttryck i skapande. Den vilda kreativiteten strömmar i alla kanaler vi äger, dem vi fötts med och dem vi grävt med egna händer. Vi behöver inte fylla dem, bara bygga dem. Den kreativa kraften lockas lättare fram när det finns ett lämpligt utrymme avdelat för den”. 

Så låt denna sommar vara det utrymmet som din vilda kreativitet längtar efter. En vrå där ditt skrivande kommer i första hand, ett staffli och färgerna lättillgängliga, en fri yta golv där din kropp kan dansa. Du måste själv bereda platsen och tiden och sedan vara beredd på att ta emot och ge gensvar. 

/Eva

Närvarorutan

En skogsglänta utanför fönstret. Som en närvaroruta.  Ett filmklipp. En serie av bilder som avlöser varandra. Där är tjejen som rättar till tröjan. Där är damen som stannar till med rullatorn och pustar lite. Och så en och annan man som vattnar björken - och tror att ingen ser. Men björken växer sig stark och vacker. Par kysser varandra, andra tjafsar och där är en flicka som ber sin pappa om att få gunga. Han prövar repets bärkraft och så får hon sätta sig. Gungan är röd. Flickan gungar stilla mellan träden.

En tidig  morgon räknar jag till fyra rådjur som gnager från träden. Ett par timmar senare kommer en proper man nerför skogsgläntan. Han ser ut som en diplomat och bär på en portfölj. Scillorna slår ut, blommar över och den välvattnade björken får musöron. 

På våra kurser har vi en skrivövning som vi kallar närvaroruta. En plats som man hittar och kan greppa. Dofter och ljud som tillåts att träda fram. Ögonen blir till förstoringsglas och registrerar grässtrået som viker sig eller det där klottret som är så svagt att man måste luta sig närmare för att se. "Jag orkar inte..." Resten suddigt. I närvarorutan får man lov att vara orkeslös. Där kan man vika sig lite som grässtrået. Men så... En vindpust, ett ljud som smeker örat, en doft som förför. Och allt förändras.

                                                                                                     /Gunilla Cullemark

Myten om Inanna, om längtan efter sin mörkersyster

En av våra allra äldsta myter är den om gudinnan Inanna. Den är skriven som kilskrift för över 4000 år sedan i det sumeriska riket och är en föregångare till många av våra myter och sagor i nutid.

Det var en gång två systrar som också var gudinnor i varsitt rike. Gudinnan Inanna som levde i ljuset ovan jord och hennes storasyster Ereshkigal som levde i mörkret under jord, även kallat dödsriket. Ingen har ännu återvänt från hennes rike .Hon däruppe, Inanna, hon hade allt. Hon hade den sträva vinden, de vita molnen och all skog. Man kallade henne himlens drottning, kärlekens och krigets gudinna. Inanna, det stora ljuset.

Hon därnere, Ereshkigal, hade inte mycket. Hon hade egentligen inget alls. Hos henne var det mörkt och helt stilla, som att vara i en grotta vars botten är täckt med gyttjig lera. Men hon, mörkrets härskarinna, hon hade likt de vilda djuren sina instinkter att finna vittring, vänta in och använda all sin kraft när det behövdes.

Så kan de presenteras, de två systrarna Inanna och Ereshkigal, och myten handlar på ett plan om nödvändigheten att ta till sig den del som lever i mörkret, sin mörkersyster. Att låta det dö som inte längre tjänar en och låta leva det som gör det. En integration mellan görandet och varandet, mellan ljuset och mörkret. Kanske framförallt förmågan att kunna röra sig däremellan. 

/Eva

Förlåtelse på Alla hjärtans dag

 Min syster blir jagad i pepparkakskull. Hon tjuter av skratt och håller på att ramla när det blir lite för halt under sockarna. Hennes  ansikte. Hennes glada ögon. Jag tar ett fotografi utan att använda någon kamera. Bilden finns nu på insidan av mitt skinn.

Annat var det för nästan femtio år sedan.  När jag gömde hennes böcker för att hon var så tråkig och inte ville leka med mig. En gång gömde jag  boken i en frys som dock inte var påslagen. Hon letade överallt, helt tokig.  Säkert läste hon någon spännande mysteriebok. 

Det var och är fyra år mellan oss. Jag och min  kompis Leif tjatade till oss att få vara med henne och hennes kompisar när de lekte kurragömma. Leif och jag skulle stå tillsammans och räkna till hundra. När vi var klara var de inte bara utom synhåll. De hade dragit någon helt annanstans. 

Så här på hjärtans dag är det dags att förlåta. Carina, om du förlåter att jag gömde dina böcker, så förlåter jag att du blåste Leif och mig på kurragömma. Vi är båda 50+. Och du har just krokat i en arm i pepparkakskull. Nu är det jag som "har den".

                                                                                                          /Gunilla

                                                                                                                                         

Att ta risker

Jag var på en improvisationskurs i teater och ledaren fick frågan hur det vara att improvisera inför publik. Att arbeta som improvisatör. Att spela teater utan manus. Att kasta sig ut.  Ja, ni förstår.

Hennes svar var att hon inte var ensam. Hon och hennes kollegor kastade sig ut tillsammans. De bejakade varandras idéer och hämtade kraft och mod i varandras blickar. För det mesta föddes associationer som lyfte högt  och vilt. Men det  hände att det blev platt. Det fanns liksom inbyggt i hela grejen.   

Att följa sitt liv likt ett skrivet manus är tryggt. Jag vet vad jag ska säga, vad jag ska göra och när jag ska agera.  De repliker jag vet går hem upprepar jag likt en papegoja.  Till slut blir det en sådan tristess att jag inte står ut. Det måste till något annat, något vars utgång är oviss. Annars blir jag bara ett skal. Jag vet hur det är. Inte roligt alls. Bara, bara tomt.

När jag stått stilla så länge att  jag krymper. När jag är så skraj för det nya att hjärtat rusar som på en liten harpalt. Då är det dags. Jag hämtar mod i blickar som vill  mig väl. Jag kastar mig inte handlöst rakt ut. Men jag går några kliv rakt fram där jag brukar gå lite på snedden. Jag står framför och inte bakom. Jag blir synlig.  Och kan både lyfta högt och vilt. Eller landa platt.

                                                                                                                        /Gunilla                                   

Att vara någons hopp

När vi har Berättarmagi för årskurs treor så gör vi ett rollspel av en Selma Lagerlöfs saga Bortbytingen. Den handlar om bondparet som får sin son utbytt med en trollunge, av självaste trollmor. Bondmor står fast vid sin övertygelse att ta hand om trollungen, trots att den är elak, ouppfostrad och bara äter levande föda som maskar, råttor och fluglarver. Hon står ut att vårda denna trollunge trots att alla är emot henne, tjänstefolket och hennes man säger åt henne att låt det vara, låt vargarna äta upp den, det är inte lönt. Men hon står ut och fortsätter mata och vårda, för hon har hoppet. Hoppet att någon vårdar deras barn som hon trollungen, hoppet att en dag åter få hålla sin son i famnen. 

Bondfar däremot han har inget hopp, han ser ingen utväg. Han säger att det har "knytit sig inom honom och där är stängt". Han är både rädd och så förtvivlad över att deras unge, med det lenaste skinnet och de vitaste av tänder, är borta. Så han till och med svämmar över och slår trollungen med en käpp, fastän han skäms efteråt och ångrar sig. Han är utan hopp.

Det är jag som spelar bondfar och jag känner i min kropp hur stängt det är. Ingen öppning, ingen rörelse alls. Jag ber barnen om råd hur vi ska göra. Jag och bondfrun har till och med slutat prata med varandra. Varför ska vi ta hand om denna förskräckliga trollunge och hur ska vi få tillbaka vår unge? 
Idag var det en kille i en skola i Botkyrka kommun som lugnt sa; "Ge inte upp hoppet - allt är möjligt". Han sa det till och med två gånger; "Allt är möjligt." 

Jag kände hur det vidgades inom mig - hur just hoppet gjorde en rörelse möjlig. En vilja att fortsätta, att inte ge upp och jag och bondfrun når varandra igen och sagan kan fortsätta. Han, den där killen i dagens workshop, han var bondfars hopp när han inget själv hade. Hoppet att aldrig sluta hoppas - då kan mirakel ske. Då är allt möjligt. 

/Eva

/Eva

Om att odla ljuset

En dikt som jag alltid läser i november. Peter Sandelin heter författaren.
Varsågoda! /Gunilla


I den tunga tiden: odla inte bly,
I den mörka tiden: odla inte
               mörker.
Den mörka tiden
är en såningstid för ljuset.
Odla ljuset.
Älska.